latinbloggen

non enim res gestae versibus comprehendendae sunt

2011-04-12T16:22:00.003+03:00

Firandet av Italiens 150års jubileum rullar på och här i Valle Giulia märker vi det särdeles, då piazzan framför Rumänska helt byggts in och omvandlats till museum, likaså har den nedanför Brittiska Institutet, och trappan från villa Borghese-parken ner mot Via delle Belle Arti har också byggts om till museum, vari det ena huserar en utställning om järnvägen i Italien, vilket medfört att det framför Galleria Nazionale d'Arte Moderna nu står inte bara ett modernt lok utan även ett ÅNGLOK! Fullkomlig extas från omgivningens tågnördar, som även i något mindre grad njuter av de anrika Carabinieri-bilar och flygplan som står uppställda på piazza Thorvaldsen, samt de skogsmaskiner som italienska skogsdepartementet (eller motsvarande) ställt upp inne på Rumänskas tomt. Vi lever alltså i en maskinpark.

Vädret har blivit fantastiskt, en kurs har gott och en annan anlänt, och själv stressar jag runt som en galning då det inte är så många veckar kvar här i paradiset, utan måste återvända till det väldigt jordiska Uppsala. Kanske har jag dock tid att bjuda på en och annan notis:

- Det viktigaste först, det är ju snart dags att söka till högskolan. Vill göra särskild reklam för denna kurs i Lund; "Kejsar Augustus Res gestae. Text och kontext", som jag fått beskriven på detta vis:

"Hösten 2011 ger latinet i Lund i samarbete med Antikens kultur och samhällsliv en kurs med fokus på Augustus egen text Res gestae, som inte utan anledning kallats ”Inskrifternas drottning”. Under kursen kommer textens kontextuella aspekter att studeras; vi studerar den som inskrift, dess funktion, genre m.m., och vi kommer förstås även att relatera den till Augustus och hans historiska roll. Texten läses på latin varvid även stil och språkliga aspekter behandlas."

Låter otroligt spännande, och vad roligt att den ges i samarbete mellan latinet och AKS, sådana samarbeten är inte vanliga. Enda sådana kursen i landet?

- Och Kandidatprogrammet i Liberal Arts vid GU!

- Glömde helt att rekommendera sommarkursen "Egyptens hieroglyfer" vid UU när det begav sig, men man kanske kan snacka sig in?

- På tal om Nordupplands bästa universitet så pågår där kårvalet. Det eminenta underdog partiet Rädda Carolina ställer upp igen, då det biblioteksfrågorna fortfarande är sorgligt eftersatta.

- Evenemangstips! Ars edendi inbjuder till föreläsningen “What to do as an editor with a text like Michael Psellos, Chronographia?” (en titel som man, om man knör lite, eller ja, mkt, kan sjunga till melodin "How do you solve a problem like Maria") av Professor Diether Roderich Reinsch (Freie Universität, Berlin, Germany) 2 Maj, 2011, kl 17.00 William-Olssonsalen, Stockholm universitet.

- Vi lyfter blicken något. Om man händelsevis alltjämt är vill begripa ngt om situationen i Libyen rekommenderas högeligen Kristian Göranssons två UnderStreckare om Benghazi.

- Är som alltid enormt lättlockad av Penguins smarta marknadsföringsknep, och faller sålunda pladask för deras ny Great Food Series.

- Det är inte de enda i bokväg jag suktar efter. Malte Perssons Underjorden väntar hemma i Sverige, och om ett par veckor kommer antologin G(l)ömda historier, som lär inkludera texter om bland annat antikens ställning idag (antikbruk och antikvetenskapen), grekisk samkönad kvinnlig kärlek, eventuell existens av pornografi i antiken, nakna greker, samt Iliaden och betongen.

Caesaris ultor

2011-03-15T14:54:00.004+02:00

Visste ni att man som klassikerbloggare är svuren att faktiskt skriva något på Idus Martiae? Dagens sanning! Vi högtidlighåller sålunda med bilden ovan, en temporary tattoo från Academic tattoos, och en djärv och särdeles snabb titt ner i frågelådan, laddad med funderingar, som, såsom alltid, får en att ifrågasätta livet, drinking before three o'clock, och överhuvudtaget tatueringens ideologi, natur och permanens.

"Hejsan, jag undrar om det finns någon latinsk motsvarighet till "Jag är bäst". Jag har tänkt att tatuera in det på kroppen och vill inte gärna gå runt med en tatuering som inte stämmer. Enligt google translate så är det närmaste jag kommer "Sum Optimus" som enligt google betyder "Jag är mycket bra", fast det kanske du redan vet :) "

Optimus är ett så kallat superlativ, alltså det högsta/mesta i den skala som adjektiv böjes. I latinet kan superlativ (t.ex bäst) vara absolut, alltså den bäste, men det kan också uttrycka att något är väldigt mycket någonting. Optimus sum kan alltså betyda "jag är bäst" ELLER" jag är mycket bra", men bara om du är av hankön, och se hur jag närapå lyckas hålla mig från att ta upp Optimus Prime. Om du är av honkön, Arcee eller så, skulle det bli Optima sum.

"Hejsan! Jag antar att jag inte är den första som säger att man ska tatuera sig och behöver hjälp med en översättning. Jag vill skriva in "Älskade Syster" på engelska eller latin. Jag vore väldigt tacksam för hjälp med en bra översättning till latin.
Har sökt runt på olika hemsidor men får olika svar. Det känns bättre att få det översatt av en person! Tack på förhand!"

Skriva in?? Frågan verkar jag ha fått förut, och då ansåg jag att Soror carissima var en bra översättning. Och inte ska jag väl motsäga mig själv!

"Förmodligen får ni hundratals frågor om översättningar till det latinska språket,tyvärr har även jag en sådan fråga.
Om ni finner tid, ork och lust skulle lilla jag vilja veta om Omnia Causa Fuint är utan stavfel,har korrekt meningsbyggnad och betyder "Allt händer för en mening"?

Nog betyder det typ det, "allt sker av en orsak". Den mening som korrespondenten själv lyfter fram "Allt händer för en mening" är väl antagligen en direktöversättning av "Everything Happens For a Reason", ty om man bara tittar på det svenska är det ruskigt mystifierande. Av denna får man snarare intrycket av att allt händer för att mans ska få en god historia, en fin one liner till mening att drämma till med vid tillfälle.
Är lite skeptisk till latinet, det verkar dock ha en väl etablerad nätnärvaro, då jag tycker att detta snarare drar åt "orsak" än det "mening/mål" som jag misstänker kanske är den tänkta tanken bakom. Men, Omnia Causa Fuint verkar vara så accepterat numera i den bemärkelsen att alternativ är överflödiga, för att inte säga meningslösa.

Och så till slut, en icke tatueringsinriktad fråga!!!

"Hejsan,

du får förlåta denna antagligen mycket dumma fråga, MEN mycket går att googla fram förutom det här som många refererar till:

"horatiansk" anda, fabula etc...

vad, när är horatiansk?"

"Horatiansk" syftar på, skulle jag gissa den romerske poeten Horatius. Hans poesi är mycket vitfrejdad och har inspirerat inte bara latinska poeter utan även utövat inflytande på dikter på de så kallade folkspråken.

Jag skulle även gissa att det emellanåt kan syfta på något mer specifikt, t.ex ett visst metriskt format. (Titta, "Horatian ode" är tydligen ett begrepp! Och likaså satir; "The speaker holds up to gentle ridicule the absurdities and follies of human beings, aiming at producing in the reader not the anger of a Juvenal, but a wry smile. ")

Sålunda avslutar vi med ngra horatianska rades som anknyter till dagens tema. Horatius anslöt sig som bekant till konspiratörerna i det inbördeskrig som följde på Caesarmordet, och berättar följande om den tiden, vid återförening med en vapenbroder (od.2.7, översättning här):

O saepe mecum tempus in ultimum
deducte Bruto militiae duce,
quis te redonauit Quiritem
dis patriis Italoque caelo,

Pompei, meorum prime sodalium,
cum quo morantem saepe diem mero
fregi, coronatus nitentis
malobathro Syrio capillos?

Tecum Philippos et celerem fugam
sensi relicta non bene parmula,
cum fracta uirtus et minaces
turpe solum tetigere mento;

sed me per hostis Mercurius celer
denso pauentem sustulit aere,
te rursus in bellum resorbens
unda fretis tulit aestuosis.

[...]

Addendum:

Två pers har under dagen skickat dagens inlägg från Historiebloggen till mig, och frågat om latinet. Då jag har en enmansbojkott mot den bloggen, så tog det mig emot att kika in, men anything for my fans va, och kan sålunda konstatera att Wikipedia är vad historikern antagligen läst som källa (eller undertecknad). Vidare, kommentaren som förklarar att:

"Om det ska heta "Martiae" eller "Martii" lär ha diskuterats redan under senantiken. Under det så kallade guldålderlatinets tid var månadsnamnet ett adjektiv (Martius), vilket i sammanhanget böjs Martiae. Senare blev det ett substantiv och böjdes då Martii. Bara äkta gamla latinare bryr sig om vilket, och såvitt jag förstår beror valet av böjningsform på vilken sorts latinare man är."

skulle jag nog ta med en nypa salt, ty, och jag har inte tid att slå upp det, jag tror att martii i vidare bruk frö månad är än senare än senantiken. Det vore dock intressant att se en sådan senantik diskussion, så om någon vet vad som åtsyftas, do tell! (Och vilken sorts latinare man är? Den sorten som uppskattar att formuleringar har sin historiska kontext och resonans intakt? I.e. den tråkiga sorten, gissningsvis.)

Hursomhelst så skulle inte Caesar tyckt det var snyggt, utan föredragit Idus Martiae.

quod imber pluvia iugis est

2011-03-02T17:59:00.002+02:00

Efter en blixtvisit i Sverige, och sedan återfärd till ett regnigt, regnigt Rom, har jobbmoralen knappast förbättrats av den mest dundrande av förkylningar. Har de senaste dagarna varit övertygad om att jag inte bara är tuberkulär, utan även eventuellt har en parasit boende strax under sternum som sänt ut eldflammor i bröstkorgen. Nu verkar det dock som jag inte längre är värddjur och att min Harriet-diktning nog får dröja ett slag, ty jag sitter återigen vid datorn.

Jag önskar att jag egentligen bums skrivit om orsaken till hemlandsbesöket; en alldeles lysande disputation i latin. De är ju så sällsynta, och denna var än mer speciell, då det var den första på ungefär 5 år vid Stockholms universitet. Stämningen var sålunda på topp den kyliga lördagen, och värmen påtaglig. Avhandlingen, "stabil och av hög klass", försvarades med bravur, även om respondenten tydligen var något besviken på att jag inte medfört termos. Opponenten var en gammal bekant från GU, man känner igen oss med sådan pedigree på the wearing of pearls, och i betygsnämnden fanns man en lundensisk professor, så flertalet universitet med klassiska språk var representerade vid denna illustra disp. Annat värt att notera är att det är den första disp jag varit på där deltagarna tecknats under akten, det är så saker ska dokumenteras. Ett elegant försvar, ett ruskigt trevligt mingel därefter mellan pompejiröda väggar (och känt ansikte med heavy pour vid flaskorna), och slutligen en fantastisk fest sammanfattar dagen, något övergripande men precist. Och nu sitter man här i det romerska regnet och undrar om den gnistrande dagen bara var en dröm. Därav, länkdump och ngn notis:

- Ingen har väl missat att man återigen, och kanske, vilket sägs var gång, för sista gången ger en av de bästa kurserna i Sverige; Latinsk paleografi med kodikologi vid UU? Börjar i nästa vecka!

- I annat latinrelaterat, så kan vi med stor sorg berätta att sökandet efter lämplig person att fylla lektoratet i latin vid Högskolan på Gotland, som ju "utlystes" under väldigt speciella former, nu har avbrutits. Det mailades ut till de som sökt tjänsten, de flesta gjorde det efter att ansökningstiden förlängts, då den enligt ryktet först blott anslagits på Högskolans egen anslagstavla, mycket kortfattat, att rektor beslutat avbryta rekryteringen. (HGOs hemsida visar att de har en sådan redan, är det möjligtvis därför rekryteringen avbröts?)

- Mera Brenner! UnderStreckare i SvD om Wår lärda skalde-fru. Sophia Elisabet Brenner och hennes tid:

"Av betydelse för Brenners framgång var att hon växte upp under gynnsamma förutsättningar. Hon fick till exempel tidigt lära sig latin, vilket var ovanligt för flickor. År 1680 gifte hon sig med den tolv år äldre Elias Brenner, och i familjen föddes femton barn, av vilka endast några nådde vuxen ålder. Makarna hade ett stort umgänge, och i det brennerska hemmet, känt för sin gästfrihet, etablerades en svensk salongskultur."

- Och så sist, Mary Beard undervisar i vad som typ är Storbritanniens motsvarighet till Klass 9A (har aldrig sett någotdera, så blint gör jag den analogin):

"So why take it on? The truth is, I didn't feel I had much choice. I spend a lot of my life banging on about how important it is to get Latin back on to the school curriculum. It would have been cowardly to refuse this chance to try it out. Besides, a Jamie Oliver series might bring Latin to a different kind of audience. You can make excellent documentaries about the ancient world, but by and large it's those already converted to classics who will switch on. Dream School is likely pick up viewers who would never think of watching a programme about the Romans.

[...]

What I hadn't expected was how keen many of them were on etymology and where English place names came from. The idea that the word "ambulance" comes from the Latin word to walk, "ambulare", proved particularly intriguing, as did the fact that the months July and August were named after the first two Roman emperors, Julius Caesar and Augustus. And I don't think many of them will forget that English towns ending in "-chester" or "-caster" (Manchester, Doncaster etc) were once Roman forts, going back to the Latin word castra, or "camp". It's what, in the trade, we call the "culturally empowering" effect of knowing Latin."

illum turbat amor figitque in uirgine uultus

2011-02-15T11:38:00.003+02:00

Såsom långtida läsare vet, så har jag en grej för Alla Hjärtans dag. Jag gav mig till och med iväg till det avlägsna American School här i Rom igår med visst hopp att någon Valentines-tematik skulle finans där, men besvikelsen var blott det jag fann, inget sådant fans (ok, en liten lögn var det allt, det fanns hjärtformade kakor att tillgå i baren). Jag började på hemvägen i alla fall fundera hur jag skulle kunna göra dagen lite mer romantisk, lite mer kärleksfull, lite mer hjärtlig. Insåg att om jag ville sprida glädje och skratt så var det bästa jag kunde göra att börja rensa i frågelådan, som har varit så sorgligt eftersatt.

Sålunda, en radda besvarade frågor (och likt SJ börjar jag med att skicka iväg de senaste, för att ge en illusion om att tidtabellen hålls) , som är min Valentin till er alla, och vi börjar förstås med något relaterat till l'amour:

"Jag läste på din blogg att man skulle skicka mail åt dig om man ville ha svar på någon översättning till latin t.ex, och min fråga är om du vet vad "Älskar av hela mitt hjärta" eller något liknande, är på latin?

Även "Mirakel kan hända", "Under kan ske" eller liknande skulle vara intressant att veta vad det är på latin.Och "Äkta kärlek övervinner allt"?

Skulle gärna ha något av det jag föreslog, som tatuering, därav min fråga. Hoppas på svar av dig nu bara, vore väldigt tacksam om du tog dig tid att svara - vill få det rätt innan jag tatuerar mig."

För frasen "Älskar av hela mitt hjärta" så är en bit mycket enkel, det vill säga "av hela mitt hjärta" eller variant därpå. En ganska ordagrann version av det skulle vara ex toto corde meo. Annars kan även varianter såsom toto pectore, ab imo pectore eller toto animo. (Jo, det har undrats åtskilliga gånger.) "Älskar" är betydligt svårare, då jag inte har någon aning om vem som älskar. Jag? Du? Han/hon/den/det? Vi? Ni? De? Så nog vet jag, om jag bara visste vem som vill uttrycka dessa känslor!

"Mirakel kan hända", "Under kan ske" borde väl vara ganska enkelt översatt; miracula fiant. Det ser ju nästan snyggt ut.

Den sista frasen får mig återigen att hejda mig, och börja fundera över vad betydelsen egentligen är: "Äkta kärlek övervinner allt". Finns det "falsk kärlek"? Falsk kärlek är väl inte kärlek? All kärlek är väl per definition äkta? Eller finns det en finare och bättre sorts kärlek, den "äkta", som jag lyckats missa? (Jag ska inte ge mig i kast med frågelådan innan kaffe har druckits.)

En snabb googling av amor verus, vilket väl borde vara typ "äkta kärlek", visar att man mest får upp Harry Potter- Fanfic vid sådan sökning. Dock, titeln på en av dessa alster (nej, tänker inte länka) ger den utmärkta frasen Quos Amor Verus Tenuit, Tenebit (ungefär:" de som äkta kärlek gripit/omslutit, kommer fortsätta omslutas av den") som faktiskt är ett Seneca-citat, och sålunda särdeles klassiskt, omfattande innebörden, med det ack så viktiga "äkta kärlek", utan att vi behöver omarbeta Omnia vincit Amor som är ett alltför överanvänt och misstolkat citat.

Moving on:

"Såg din sida om latin där. Jag går rakt på sak, jag ska tatuera mig och vill ha en skrift på latin men osäker på om översättningen är rätt och rättstavad. Skulle du vilja hjälpa mig med detta så vore jag mycket tacksam?! :) Fraserna är "Över himlen" och "Bortom helvetet" mer korrekta uttrycket för innebörden tycker jag är engelskans "Above heaven" och "Beyond Hell". Det jag hittat och kunnat pussla mig till blir i så fall: "Super Caelum" och "Extra Infernum"
Är det rättstavat och har det rätt innebörd?
Tackar på förhand hoppas du inte tar illa upp att jag frågar dig, men man känner ju inte tyvärr direkt någon som kan latin."

"Över himlen" i betydelsen "Above Heaven", och "Bortom helvetet" likalydande med "Beyond Hell", hmm... Återigen går min kork-artade lilla hjärna bet på vad som menas. Är det något som är helt enkelt över himmelen? Är det en geografisk platsbeskriving? Eller är det liksom något som är bättre än himmelen?
Som ni alla vet är google min bästa vän, och jag får reda på att det kanske är detta som åsyftas. Inte för att jag blir så mycket klokare av "...it’s a way telling people that we don’t belong or believe in neither heaven nor hell. So if we go beyond hell, we will make heaven look like hell, and if we go above heaven, we will make hell look like heaven. Heaven and hell is something we create in our minds and personal self-created demons come out of that." (Men om man inte erkänner begreppen, varför nyttja dem?)
Hursomhaver, kanske supra caelum och ultra infernum? Om det får skrivas ihop vore kanske ultra caelum infernumque snyggt, men det kanske ska vara en tatuering på vardera arm.

"Mitt namn är F[...] och jag är väldigt intresserad av det latinska språket och är nu ute efter lite hjälp angående en tatuering jag tänker mig att göra.
Jag vill tatuera orden "dåtid, nutid, framtid" - alltså "past, present, future" men tycker att varken engelska eller svenska kan understryka meningen ordentligt. Därför undrar jag om du har några tips på vart jag kan hitta en ordentlig översättning på dessa ord? Jag vill ju inte att det ska stå något helgalet på min kropp för resten av livet."

Men är du säker på att latin gör det? Eller håller latinet på att tappas in kraft genom tatueingar och Harry Potter-slash fiction?
Jag föreslår det följande, och märk hur jag sett till att allt slutar på samma vokal: praeterita, praesentia, futura, vilket betyder typ "det förflutna, det nuvarande och det framtida".

"Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig med en översättning till latin.

You are my life
Du/ni är mitt liv

Jag har försök få detta översatt utan resultat så jag hoppas att du kan hjälpa mig"

Oh, en enkel och tydlig fråga! Jag är en sådan anhängare av förtydligande personliga pronomen.
"Du är mitt liv" = Vita mea es
"Ni är mitt liv"blir ordagrannt översatt vita mea estis, men här börjar min kongruens-varnare att pipa ivrigt, vill minnas att det inte är så bra med ett substantiv i singular och verb i plural. Det må väl gå, pga stående uttryck, men det känns lite obekvämt.

Och så slutligen, en trippel:

"Hej, jag har sedan länge velat gjort en latinsk tatuering eftersom min mammas favorit språk var latin innan hon gick bort. Jag jobbar även på sjukhus och där jobbar vi mycket med latinska ord så detta språk står mig varmt om hjärtat. Dessvärre har jag inga stora kunskaper av att bilda korrekta meningar själv och skulle behöva hjälp med meningen "Jag flyger med mina egna vingar" Jag vet att Oregon har ungefär det mottot fast dom har "hon flyger med egna vingar"
och det är inte det jag är ute efter. Jag skulle bli väldigt tacksam för hjälpen!!

Jag upptäckte precis din blogg och blev jättefarscinerad och glad att hitta någon som faktiskt KAN latin. Jag ska nämligen göra en minnestatuering för min häst Harry och vill gärna ha frasen "han flyger med egna vingar" och jag undrar om du kan hjälpa mig med översättningen till latin så det faktiskt blir rätt. Jag har läst att frasen "hon flyger med egna vingar" blir Alis volat propriis på latin. Men du har även skrivit att det inte direkt finns något som skiljer hon och han emellan t ex som i spanskan där orden slutar med A om det är feminint eller ett O om det är maskulint.

Hej jag skulle vilja veta vad "Han flyger med egna vingar" heter på latin?
jag har hittat på internet där det står såhär: Alis volat propriis & det står att det betyder hon/han/den/den flyger med egna vingar.
Sen tog jag google translator , där står det såhär: Ille volat propriis alis & enligt översättarden då så betyder det han flyger med egna vingar.
Men jag liter inte riktigt på internet, så har kollat rundor lite efter någon som kan & så kom jag in på din blogg.
Jag skulle vara jätte tacksam för svar för detta är som jag ska tatuera in som minne åt en väldigt nära person till mig som gick bort."

Det här är nog den absolut vanligaste frågan, och jag är numer fullständigt fascinerad av frasen. Vad kommer den ifrån? är det någon särskild källa som ligger bakom detta? Hur blev den en kommemorativ högtidsfras för ihågkommande av avlidna? Den verkar inte ha haft ngt sådant från början i sig( ialla fall inte om man tittar på Oregon), och jag tolkar uttrycket spontant såsom något slags uttryck för självständighet. Sålunda en enkel guide för alla konstellationer och personer som vill flyga med egna vingar:

"Jag flyger med mina egna vingar" Alis volo propriis
"Du flyger med mina egna vingar" Alis volas propriis
"Han flyger med egna vingar" Alis volat propriis
"Hon flyger med egna vingar" Alis volat propriis
"Den/det flyger med egna vingar" (häst nomine Harry) Alis volat propriis
"Vi flyger med egna vingar" Alis volamus propriis
"Ni flyger med egna vingar" Alis volatis propriis
"De flyger med egna vingar" Alis volant propriis

Från Cicero till Zlatan - perspektiv på italienskan

2011-01-30T16:26:00.004+02:00

Trots att vi aldrig setts IRL har undertecknad fått blogg-ägarinnans förtroende att bidra till denna humanismens försvarare - Latinbloggen. En kort presentation är kanske på sin plats: Jag är lärare på en gymnasieskola i Borås, där jag undervisar i svenska, svenska som andraspråk, lingvistik och latin. Förra sommaren fick jag en massa stipendiepengar på kontot, vilka jag raskt och utan att tveka omvandlade till en tre veckors vistelse i Rom. Resans syfte var tudelat - jag skulle lära känna den antika romerska kulturen och jag skulle lära mig italienska. Med utgångspunkt i en delad lägenhet (6 tjejer, ett badrum) tog jag mig på ömmande fötter runt mellan ruinerna av det antika Rom och Via Marghera, där språkskolan Dilit ligger. Studierna gav upphov till språkjämförande betraktelser och dessa tänkte jag låta Latinbloggens läsare ta del av.

Denna spännande gravinskrift från Musei Capitolini får tjäna som språngbräda in i grammatikens och ortografins föränderliga värld:

En läsare från vårt årtusende kanske tycker att man ska ha mellanrum mellan orden – särskrivning var inte direkt någon risk för Fortunatus som beställde den här stenen! Men i detta 500-talsdokument har man hyggligt nog huggit in punkter mellan orden. Betydelsen är:

Här är Forunatus och Lucias gravplats, i vilken vilar deras dotter Gemmula, som levde i 10 år och den som våldför sig på denna plats må ha samma lott som Judas.

Två föräldrar, som mist sitt barn – hur gripande blir det inte!

Utöver de innehållsliga aspekterna, finns det en del språkliga egenheter i denna text - ortgrafiska/fonetiska och grammatiska. Om man jämför latinet med dess sentida döttrar, kan man t.ex. konstatera att ett -b- mellan vokaler ofta övergått till ett -v- (taberna – taverna, laborare - lavorare etc.) Ljudövergången syns redan här som en felstavning; där det borde stått violaverit står det biolaberit och den feminina genitivändelsen -ae har redan här monoftongerats (Lucie). En annan assimilation är vixit, som här blir visit och h i habet är tydligt stumt, då man utelämnat det. Det maskulina qui syftar här på dottern, kanske ett bevis på en grammatik i upplösning.

Att förstå hur dylika processer verkat och kunna förklara vissa skillnader mellan latinet och italienskan är ett av mina mål med nybörjarkursen i italienska. Skolan tar emot språkstudenter från hela världen, vilken också är representerad i vår klass som består av två ryssar, tre amerikanskor, två polskor, en kines, en holländska, en venezuelan, en engelska, en kanadensiska, en svenska samt en kille från Malaysia, som hoppar av efter första lektionen. Han håller på att lära sig ett helt nytt alfabet och det går inget vidare för honom i "hänga gubbe". Gruppens sammansättning ger mig också tillfälle att studera till exempel fonetiska egenheter i de olika språken genom att lyssna på deras brytning (i smyg förstås).

Vi startar som sagt med alfabetet och får stava till våra namn och kasta boll på varandra. Sedan några praktiska frågor: Var ligger hållplatsen (la fermata)? Vi övar tillsammans muntligt och jag sneglar på min grannes skrivblock. Hon skriver fellimata. Med mandarin som modersmål blir tremulanten r stört omöjlig, eftersom de inte har ett sådant ljud i sitt språk. Det ljud de har som ligger nära vårt r kan våra öron tolka som både r och l, vilket inte gör saken lättare. Det finns en rolig historia som handlar om en japan som inte hör skillnad på supplies och surprice, som driver med deras uttal, men det finns säkert även vitsar om svenskar som inte skiljer på sheep och cheap.

H en klassmarkör?

Catullus skriver en dikt om en kille vid namn Arrius, som har en löjlig egenhet i sitt uttal: han aspirerar vissa ljud:

’Chommoda’ dicebat, si quando ’commoda’ vellet

dicere, et ’insidias’ Arrius ’hinsidias’,

et tum mirifice sperabat se esse locutum,

cum, quantum poterat, dixerat ’hinsidias’.

Credo, sic mater, sic liber avunculus eius,

sic maternus avus dixerat atque avia.

Hoc misso in Syriam requierant omnibus aures:

audibant eadem haec leniter et leviter,

nec sibi postilla metuebant talia verba,

cum subito affertur nuntius horribilis,

Ionios fluctus, postquam illuc Arrius isset,

iam non ’Ionios’ esse sed ’Hionios’.

Catullus driver här med vännen, som med sitt plebejiska uttal, nedärvt från enkla släktingar och en frigiven morbror, med h-inslag gör sig till åtlöje i Roms mondäna kretsar. När väl Arrius blivit sänd till Syrien får allas öron slappna av, men en fruktansvärd nyhet når dem sedan Arrius farit förbi de joniska böljorna, som då inte längre är joniska, utan hioniska.

H bildas genom en förträngning i larynx, stämläpparna, och är svår för dem som inte har ljudet i sitt modersmål. Antikens latin har h, men det är mer eller mindre valfritt att uttala det. I inskriften över Gemmula ovan saknas h i habet, vilket föreslår att skribenten inte själv uttalar bokstaven. I det moderna italienska verbet avere (lat. habere) uttalas inga laryngaler, men de finns stundom med i skrift:

io ho - jag har

tu hai - du har

lui ha - han har

noi abbiamo - vi har

voi avete - ni har

loro hanno - de har

Italienskan brukar annars vara ganska snabb med att anpassa stavningen efter uttal, men i sådana vanliga verb som att ha brukar förändringar gå långsammare. Språkexemplet uppvisar även ljudförändringen b>v, som omnämndes ovan.

Nutida talare av latinska dotterspråk har extrema svårigheter att säga h. Om en fransos frågar dig vad du gjort i älgen, avser de troligen helgen och min lärare i kursen kallar mig Anna. Troligen svalde de helt ned laryngalen med vin och ost någon gång under medeltiden.

Var sitter il petto?

Från tiberstranden får jag syn på Ponte Rotto, den trasiga bron, som på latin kallas Pontus Ruptus. När ett ljud anpassar sig efter ett annat eller helt försvinner upp i ett annat, kallas det assimilation. Det sker på grund av människans lättja och ovilja att artikulera och det är vad som skett mellan formen ruptus och rotto - p har assimilerats till den efterföljande klusilen t. En klusil är ett konsonantljud som bildas genom en total förträngning av luften på väg ut genom munnen. P och b bildas med båda läpparna, t och d bildas med tungan mot tänderna och k och g med bakre delen av tungan mot gommen. P och k tenderar att försvinna när de står tillsammans med ett t eller ett s.

En eftermiddag på skolan är det tänkt att vi ska lära oss kroppsdelarnas namn och vi grupperar våra svettklibbiga plaststolar i fyra lag. Nu ska vi tävla! Vart och ett av lagen får en bild föreställande Michelangelos David i all sin nakna prakt. Några är lätta; la testa, l'orecchio och il naso fattar vi direkt, men andra begrepp förvirrar oss. Il petto är svår, men när jag såhär i efterhand jämför med latinet, så kan ovanstående assimilation hjälpa mig - petto kommer förstås från pectus, bröst. Det är ju inte riktigt där mitt lag väljer att placera il petto, utan i stället markerar vi platsen där Davids löv skulle ha suttit, om han hade något...

Ytterligare ett skojigt exempel på assimilation är pomeriggio, som betyder eftermiddag, men som snarast ger associationer till något slags exotisk frukt. Latinet ger mig åter nyckeln; det är inget annat än uttrycket post meridiem, vilket ordagrant översätts efter halva dagen och återfinns i engelskans p.m.

Caesar och le ragazze

Assimilation finner vi även bland vokalerna; ett tidigt och tydligt exempel på detta är ändelsen -ae som i latinet återfinns i första deklinationens substantiv, där vi framför allt har feminina ord. Singular genitiv, singular dativ och plural nominativ har denna ändelse. Vi tar som exempel ordet puella (flicka): stylus puellae betyder flickans penna (latinet liksom italienskan har attributet efter huvudordet) och puellae in horto vinum bibunt betyder flickorna dricker vin i trädgården (en anakronism, det medges, eftersom det icke gick för sig att kvinnor förtärde alkohol, men nu är det jag som hittar på exemplen).

Jämför vi med italienskan kan vi för övrigt se att genitiv uttrycks med preposition: la penna della ragazza medan pluraländelsen genomgått en assimilation: le ragazze bevono del vino nel giardino. -ae har blivit -e. Den lingvistiskt uppmärksamme noterade måhända denna assimilation i Gemmulas gravinskrift - locus Fortunati et Lucie, där det borde stått Luciae, åtminstone om du frågar en grammatikfascist som mig!

En person som fått utstå många uttal är Caesar, vars antika fonologiska form var [kaisar]. Diftongen assimilerades efterhand till ett e, vilket vi känner igen i vårt uttal av namnet [sesar]. Framflyttningen av vokalljudet föranledde därefter palataliseringen, som "förmjukningen" av g- och k-ljuden kallas, och som även kan noteras i vissa norrländska dialekter (ittje/myttje i st. f. icke/mycket). Känner man till denna uttalshistoria kan man också förstå varför t.ex. tyskan och svenskan uttalar lånordet kejsare/Kaiser på så skilda sätt.

Vulgärlatin och falska vänner

Till sist ska vi ta en liten titt på italienskans lexikon, som är sprunget ur latinets vardagliga repertoar. Ordförrådet är den del av språket som är mest komplicerad att studera, eftersom det äger i det närmaste oändlig variationsrikedom. Man kan bl.a. tala om dialektal, social och stilistisk variation, vilket kan jämföras med de ganska lätt räknade grammatiska kategorierna.

De romanska språkens ordförråd är alltså i själva verket vulgärlatin (vulgus betyder vanlig). Man kan t.ex. hitta latinskt slang i Plautus teatermanus, vilket språkhistorikern sedan kan jämföra med de moderna språkens ordförråd. Plautus skrev komedi (eller buskis, skulle man nästan kunna kalla det) och vokabulären skiljer sig avsevärt från exempelvis Vergilius eller Horatius högtidliga språkdräkt. Man kan förstås finna en del glosor från regionen söder om bältet även hos Catullus.

Här är några exempel från det vulgära italienska tungomålet:

it. cavallo (häst) - lat. caballus (krake) - jfr. equus

it. testa (huvud) - lat. testa (kruka; jfr. it. testo) - jfr. caput

it. sedere (säte, ända) - lat. sedere (sitta) - jfr. nates

it. bocca (mun) - lat. bucca (uppblåst kind; storkäft) - jfr. os

Oftast är det de mer vardagliga orden som bygger på detta gatuspråk, medan abstrakta ord och ord med litet högre stilnivå går lättare att identifiera via latinet, även om assimilationer av skiftande slag påverkat dem. Sådana ord med latinska morfem som byggmaterial finns tusentals av i de flesta indoeuropeiska språk. Vi tar ett på måfå i en genomsnittlig svensk ordbok: produktion. Ordet återfinns med liten stavningsvariation i de flesta indoeuropeiska språk som berörts av det romanska språk- och kulturinflytandet och består av morfemen pro (för/fram), duc (föra/leda) samt det substantivbildande -tion.

Ett favoritord blir ricordo, som betyder komma ihåg. (re = åter; cor, cordis = hjärtat) och man återhämtar alltså det man minns ur just hjärtat enligt denna metafor, vilket också kan jämföras med engelskans by heart.

Ibland väljer språken lånord med olika bakgrund; om vi t.ex. tar det svenska ordet paraply, kan vi härleda det till franskan, som fått morfemen från latinet: para = mot; plui = regn. Engelskan däremot valde ordet umbrella, av latinets umbra (skugga) och morfemet -ella (liten). Jag skulle nog rekommendera engelsmännen att välja regnskyddet framför den lilla skuggan i det ganska fuktiga klimat de lever i!

Sannerligen kan man få mycket nytta av sin bevandring i romanska språk, men en varning måste också utfärdas för falska vänner. Se upp i klädaffären – om du frågar efter en slip får du inte en slips, om du trodde det. I stället leder dig expediten till kalsongavdelningen (kan i och för sig också funka till fars dag). Om piccolon på hotellet frågar dig om din camera ska du inte dra fram din Nikon, utan berätta vilket rumsnummer du har. Ordet kamera kommer från uttrycket camera obscura (mörkt rum), vilket ju faktiskt finns inuti kameran. En avvocato kan du inte äta, men om du hamnar i juridiskt trångmål kan den vara bra att ha. Blanda heller inte ihop spanska glosor med de italienska; costipato betyder förstoppad medan costipado på spanska betyder snuvig. Du tror att du kan lita på dem, men de leder dig på villospår; du skruvar och skruvar på kranen där det står caldo men det kommer bara varmvatten.

Nu återstår bara att tacka för uppmärksamheten. Skulle det vara så att du vill läsa annat jag skrivit, så håller jag i vanliga fall till här. MVH Hanna Nordlander

Om jag lärde mig någon italienska? Jorå, man kan ju beställa en öl och så...

conturbabimus

2011-01-28T06:03:00.002+02:00

Januari, så snabbt du försvinner! Jag har haft semester, laddar inför vårens skrivande och sorger. Nu när man sakta återkommer så är det dags för ngra notiser, varav jag tjuvhållit alltför länge på de flesta:

-Först och främst, på resan mot ledigheten läste jag i SvD att den hyllade Björkeson kommit med ytterligare en översättning, denna gång "Aminta. Ett herdedrama" av Torquato Tasso. Nu är jag på intet vis nog bevandrad i denna genre för att säga något därom, men det finns en sak i recensionen som förbryllar mig en smula. Så här står det:

"Tasso är ingen dramatiker, men som lyriker hör han till renässansens förnyare, och hans bildspråk förebådar – som Anders Cullhed påpekar i sitt förord – den senare barockpoesin med dess häpnadsväckande metaforiska rikedom. Kanske kommer Tassos poetiska styrka tydligast fram i de körpartier som lagts in här och var i herdedramat, så till exempel i körens hyllning till den lyckliga guldålder i mänsklighetens barndom då kärleken var fri och ”mjölk har strömmat / i floderna och skogen dröp av honung.” Hyllningen avslutas med följande vackra variation av den klassiska formeln ”carpe diem”:

Ja, låt oss älska! Solen dör och födes

på nytt, men vi skall fråntas

dess korta ljus, och dödens natt är

evig.

Här förmår Torquato Tasso trots allt, med Ingvar Björkesons bistånd, att framstå som en stor poet också för dagens svenska läsare. Det är därför inte så egendomligt att just detta citat placerats på omslaget till denna vackra men kanske något lyxbetonade klassikeröversättning."

Men hallå, säger jag likt kidsen, är inte det Catullus? Dikt 5 för att vara mer precis, och antagligen hans mest kända? Följande verser känns väl hiskeligt bekanta när man läst dessa ovan:

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus
...
soles occidere et redire possunt;
nobis cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.

Är jag väldigt tråkig om jag tycker att det borde ha lyfts fram i recensionen, då just denna vers får utgöra dess nav? Han kanske inte kände igen dem...

- Lysande och glädjande nyheter från Gu, där till hösten "en unik grundutbildning i klassisk humaniora " startas. Jag är våldsamt entusiastisk, då upplägget beskrivs sålunda (och hur går det med klassikerprogrammet vid UU egentligen?):

"– Programmet är enkelt uttryckt en spetsutbildning i analytiskt tänkande, säger Christina Thomsen Thörnqvist, koordinator för programmet och docent i latin.

Under de tre åren ägnar sig studenterna åt en rad centrala filosofiska frågor belysta från olika ämnen, bland annat filosofi, idéhistoria och litteraturvetenskap. De läser källtexterna i original och får löpande träning i latin, grekiska och arabiska. Även matematik, astronomi och biologi vävs in. Gamla ämnesgränser lämnas därhän och studenterna tar ut sin kandidatexamen i just liberal arts."

- Ytterst spännande kurs i papyrologi ges i U-a i vår (kursstart 1 mars), som antagligen inte kommer att upprepas och detta är alltså ett unikt tillfälle. Kursen heter Grekisk papyrologi:en grundläggande orientering (7.5 hp) och förkunskapskravet är Grekiska II (kontakta Denis Searby för intresseanmäran):

"Har du någonsin velat lära dig tolka grekisk-egyptiska papyrer? Papyrer kan ju innehålla allt från Aristoteles beskrivning av Atens författning, privatbrev, fragment av evangelierna, Kleopatras egenhändiga underskrift till magiska formler till frambesvärjande av de dödas andar …
...
Kursen ger en grundläggande orientering om hur man läser och beskriver grekiska papyrer och i mindre utsträckning grekiska ostraka. Kursen riktar sig främst till dem som vill ägna sig åt fortsätta studier i papyrologi, eller använda papyrologiskforskning i andra vetenskapliga sammanhang."

- Och så ytterligare en kurs, denna i Lund, 18 april – 30 maj 2011, som har en mkt illuster laguppställning av undervisande lärare (kontakt vid ev intresse, helst innan 2 februari):

"Doktorandkursen Tolkning av äldre texter vänder sig till forskarstuderande som arbetar med källor från tiden före 1800. Den utgör en fristående kurs i samarbete med Introduktionskurs till förmoderna studier I: Äldre texters förmedling, vilken uppmärksammade filologiska frågor och editionsproblem, och som gavs under höstterminen 2010. Den här kursen, som är tänkt att ges senvåren 2011, ger i stället en introduktion till de specifika tolkningsproblem som forskare med för- och tidigmoderna ämnen möter. Huvudvikten ligger på de genrer som var vanliga i det tidigmoderna Europa. I fokus står textproduktionens sociala och kulturella villkor, samspelet mellan medium och budskap, och retorikens grundläggande roll i all äldre textproduktion. Meningen är att ge redskap och metoder för tolkning och förståelse av äldrehistoriskt källmaterial. Som lärare har några av Sveriges allra främsta forskare på den tidigmoderna perioden engagerats."

Då jag ska flänga en hel del den närmsta veckan har jag tagit mitt ansvar och engagerat en gästbloggare (yay!), nu kommer nämligen den vittra Hanna från Nugae att ta över ett litet slag här!

pretiosissimis cibis humana stercora miscuisse

2011-01-09T17:58:00.001+02:00

Året är igång, med möten, önskan om tid till skrivande, ångestsug i magen, och förstås en och annan notis:

- I nästa vecka föreläser vinnaren av Arguspriset här i Uppsala, i Kungliga humanistiska vetenskaps-samfundets regi (som även delar ut priset). Titeln är "Alf Henrikson. Den humoristiske humanisten", och det hela sker i Ihresalen på SVC, torsdagen den 13 januari kl 18.00. Skulle gärna närvara, men är då, Deo volente, i Indonesien.

- En av mina mest förtjusande med-storstipendiater vid Institutet i Rom har en fantastiskt fin blogg med bilder och teckningar att bara gapa över. Man hittar den här.

- En norsk antikenblogg!!

- Vad som borde varit årets julklapp, boken Wår Lärda skalde-fru: Sophia Elisabet Brenner och hennes tid, finns att köpa på välsorterade boklådor, typ de virtuella, och på dess hemsida.

- Göteborg undrar om det finns något intresse för en kurs i romersk konst, då GU gästas av en "välkänd expert på romersk konst [...] en månad i vår, från en vecka in i maj till en vecka in i juni [och] har erbjudit sig att hålla en kurs för doktorander om just romersk konst". Get in touch, om så.

quid ei toto anno posset evenire

2011-01-06T13:50:00.004+02:00

Ja, här har det varit tyst, och så är det, då avhandlingen tar mer och mer tid, coh liksom även "mental space". det är naturligtvis på sitt sätt bra, det går framåt i vissa avseenden, men jäklar vad tråkig man blir. Därav den isande, kalla tystnaden, då man knappast kan uppdatera om sina göranden och havanden, då de varit att stirra på en skärm i timmar. Jag vägrar tro att det är intressant för någon att höra om de en eller två meningar jag lyckades klämma ur mig, att jag införde paginering etc., och att skriva om annat är svårt, då tankarna ständigt kretsar runt detta eller tankarna är vilande och slut. (Tro mig, det har förstör mitt sociala liv till viss grad, ta t.ex en mycket trevlig middag i höstas, då jag hade precis snöat in på skildringar av Mackabeiska martyrskapet under senantiken (ja, finns en Histora Augusta-parallel), och sålunda satt tyst större delen av kvällen, men tittade emellanåt upp ur min spagetti alle Vongole och pep ngt om de sju bröderna. Fun!)

Hursomhaver, även om jag nu är tråkig, så är detta ändå 2010 det år då avhandlingen tog sin form, och faktiskt större delen av de tänkta kapitlen formulerades i något slags utkast. Det har varit roligt och fullkomligt utmattande. Vad det gäller bloggandet så har jag aldirig haft så många träffar (I say this from the bottom of my heart; tack Totto!), vilket även skrämde mig (det är inte meningen egentligen att folk ska läsa här) och kanske bidrog till tystnaden. Jag tror inte jag stänger ner bloggen riktigt än, vi får se.

Och framtiden? Det kommande året ska domineras av skrivande. Detta ska göras i Rom först och sedan på plats i Uppsala. Någon enstaka konferens eller dylikt blir det säkert, men skärmstirrande är ändå huvudsaken, tyvärr. Det gångna året sammanfattas, såsom tidigare år, här:

Årets...

Poet: Vergilius, Claudianus
Prosa: Historia Augusta, Apuleius
Omvälvning: Ny rumskamrat, faktiska resultat i avhandlingsfilen, gasspis
Tv-serie: Party Down, Veronica Mars
Dokusåpa: Autonomiutredningen, turerna kring min finansiering (vet inte om jag orkar blogga om det, men låt oss säga att jag nu förstått vad jag anses vara värd här vid institutionen)
Raringar: Vitterhetsakademien, Makthavare.se, S.W, C.O, K.D, A.G, L.H, L.B
Grönsak: morot, tomat, gurka (old school!)
Färg: Rött, Teubner-blått
Sammanhängande månader i Sverige: 3
Hatbok: vågar inte avslöja här, men lär bli uppenbart i avhandlingen
Hobby: Anthropologie-suktnade
Bok: Die Sortes Astrampsychi
Pepp: Kaffe, alla fina kollegor
Skandal: Visumregler för doktorander,Gotland, Lund, "rutinerna" vid min kära arbetsplats, det faktum att Björklund inte vet vad aritmetik betyder
Cocktailparty: "Kreativitet och kvalitet i forskningen", PSU, Nationell konferens for samverkan på forskarutbildningen i klassiska språk
Glädjeämnen: bäbisar! Framgångar så där i allmänhet..., sol
Artikel: Aeneas the Vampire Slayer
Festivalupplevelse: Brittiska Institutet
Stad: Rom
Tekniska hjälpmedel: Netbook, post-its
Lyckligaste plats: Washington D.C, Vatikanbiblioteket, Arlanda, Pattee-Paterno Library
Accessoar: koftor, hårspännen
Tankenöt: "grekiska" verser i latinsk "översättning". Why?
Dryck: kaffe, vitt vin, campari, öl
Fest: alla bröllop
Utflykt: Brooklyn, EUR

Quia Romae mures molas lingunt

2010-11-21T15:49:00.003+02:00

Efter en liten utflykt i massmedia (får jag bara säga hur innerligt jag längtar efter Littorins bidrag till InJo-bloggen!), återvänder sålunda latinbloggen till sitt vanliga, ordinära bludder; vilket såsom oftast består av några notiser:

- Ett sista ord om bloggandet nu i veckan, att det som jag egentligen verkar ha fått flest reaktioner på är fördömandet av användandet av "impact" såsom ett verb. Notera att det aldrig påståtts att det inte skulle vara korrekt, utan snarare antytts sådant användande är en tydlig markör att texten inte är värd att ta på allvar.

- Världens bästa förening, Klassiska föreningen i Uppsala, har möte nu på i veckan, och inbjuder till en föreläsning tisdag den 23 november 2010,kl. 18.30 (precis), varvid den gästas återigen av Jesper Blid, fil.lic, Stockholm, som fortsätter sin exposé över kyrkoarkitekturens utveckling, denna gång under titeln ”Kyrkoarkitekturens utveckling under senantiken och tidig medeltid”. Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 6 sal K-1031. Enklast att nå från kyrkogårdssidan, ingång 3 L. Tag korridoren till vänster (märkt "Hus 7"), fortsätt fram till den öppna ytan framför Ihresalen. Snett mittemot Ihresalens ingång finns en dörr till hus 6 (skylt i taket: "Erik Gustaf Geijer-salen"). Salen K-1031 finns innanför denna dörr, omedelbart till höger på samma plan. Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris. ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

- Man hittar mer om Seneca, så ju denne är à la mode för närvarande i denna UnderStreckare.

Dock undrar jag en smula över formuleringen här "Efter en tid skriver Seneca en satir som förlöjligar den döde Claudius och liknar honom vid en pumpa." Jag gissar att det Apocolocyntosis som åsyftas här, men jag kan inte påminna mig att Claudius liknas vid en pumpa i texten. Titeln, på svenska oftast återgiven såsom "Förpumpningen" eller "Förkurbitsningen" kommer nämligen inte från pump-liknelser, utan från en grekisk ordlek hos Cassius Dio (återgiven av dennes epitomator, 60.35), som i Loebs översättning lyder: "Seneca himself had composed a work that he called "Pumpkinification" - a word formed on the analogy of "deification [...]", och det är omdiskuterat om just denna är identisk med stycket om Claudius. Sådant kan vara bra att ha lite koll på när man skriver om Senecas författarskap.

- Och slutligen, lite institutsporr. Som ni alla vet lever vi fullkomligt idylliska liv här vid instituten i Rom, och en del än mer så, som t.ex de vid det amerikanska, vilket visas i följande artikel från NYT (American Academy är en av mina favoriter likaså, trots att det ligger på andra sidan staden, då det har det mest välsorterade och uppdaterad biblioteket i filologi jag någonsin besökt, samt att de faktiskt har en egen bar, vilket onekligen uppskattas tråkiga eftermiddagar):

"To describe the academy, which was founded in 1894, as an idyllic incubation chamber for study and creative thinking would be something of an understatement. The Renaissance-inspired main building was designed by McKim, Mead and White and partly financed by J. P. Morgan, who helped find a site for the academy that stood higher above Rome than its French counterpart on the opposite side of the city. The building rises stoically around an interior courtyard, its plaster walls inlaid with lapidary from archaeological digs. Inside is a sitting room with a grand piano and a billiard room dominated by a black-and-white painting by Chuck Close, a trustee and former resident, as well as the library, which contains more than 140,000 volumes, from literary classics to rare books from the 16th century.
...
Dinners at the academy are languid affairs, with the meals whipped up by a kitchen that Alice Waters retooled in 2007. Not long ago, after one such meal, Ersela Kripa, a New York-based architect and current fellow, asked her dinner companions if they had heard about the Roman aqueduct that runs under the building. ‘‘It’s amazing,’’ she said. ‘‘You open this little hatch in the floor of the basement, and suddenly you’re in another universe.’’ Jeremy Mende, a graphic designer from San Francisco, then surprised everyone with a bottle of grappa. Once it was finished, Kripa led some fellows to the hatch, which was located in the floor of a basement corridor known as the Cryptoporticus. They spent the rest of the evening wandering through a plumbing system barely younger than Jesus."

ut humiliter opinor

2010-11-18T11:51:00.006+02:00

Igår blev jag vid frukostläsningen av tidningar så pass irriterad och fnittrig över den alarmerande stupiditeten i en intervju med den forne ministern Littorin, att jag gjorde en snabb Facebook-uppdatering för att göra narr av det hela. Det växte snabbt till ett blogginlägg. Jag tänkte inte mer på det, utan återgick jag till avhandlingsarbetet (skriver kommentar till Alexander Severus' vitan!). När jag på eftermiddagen kikade in på bloggen och såg jag att mängden träffar var abnorm; länk till mitt inlägg hade twittrats och bloggats av såväl privatpersoner som mer etablerade medier. Unique visitors bara rasade in, och antalet pageloads slutade igår på över 2 000. Idag är det redan mer än 600. Detta är mycket, kanske inte om man är blond modebloggerska, men för en obskyr filolog var det närapå otäckt. (Mitt enkla, hastiga blogginlägg har kallats för ”grymt grävande” och även om jag tackar för komplimangen, har jag svårt att ta åt mig den, då jag vet att det tog en kvart och det enda verktyg jag hade var google.)

Jag skrev om Littorins framtid framförallt för att jag fann det hela vara stor humor, och tyckte att inlägget kanske ändå platsade något, då jag emellanåt orerar över forskning som sådan, och denne i intervjun slängde sig ivrigt med begreppet ”forska”. Littorin, som brinner för innovationer, berättade nämligen i Ny Teknik att han skulle ”gästforska under sex till tolv månader vid Center for Innovation and Communication” som svar på frågan vad han ska göra vid Stanford. (Han hävdar som tidigare diskuterat, nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter”.) Även om jag skrattade, blev jag, måste det erkännas, faktiskt något indignerad, då inte Ny Tekniks reporter ifrågasatte detta, och de medier som gjorde hans "brytande av tystnaden" till någon slags nyhet, okritiskt blott gjorde ett referat av artikeln. Det enda som verkligen lyftes fram var att han skulle fara till Stanford utan familjen, något som jag personligen, och säkerligen många med mig, finner fullständigt ointressant. Att han använde ordet "gästforska" föranleder att det här påpekas att antas som gästforskare vid Stanford är inget som görs lättvindigt (tack till Anon för länken. Ja, man kan säkerligen försöka argumentera att han är "a recognized expert in his or her field", men...). Låt oss tillskriva detta uttalande slarvigt språkbruk och inte lögnaktigt sinne!

De flesta som plockat upp min "nyhet" har fokuserat på att Littorin är gammal kollega till föreståndaren och grundaren av detta centrum av spetskompetens. Det är naturligtvis anmärkningsvärt, det är förstås blott indicier, men som kanske borde ha yppats av de inblandade, i synnerhet när Littorin "...antagits tack vare mina erfarenheter".

Jag finner faktiskt centret som sådant mer oroande, det synes mig svårt att får fram någon information och jag har inte kunnat hitta hur mycket pengar det faktiskt får (det är säkerligen lätt att finna, jag har dock inte lyckats). Våra skattepengar, en fras som jag vanligtvis ryser vid, finansierar något som ser det som sin huvuduppgift "communication that addresses collective attention, the creation of shared language and that influences public agendas.” Man har även skapat en jättekäck liten förkortning; ”InJo” (blandningen av gemener och versaler är sjukt piffig), för sitt koncept Innovation Journalism, ett uttryck som myntats av just David Nordfors, den illustre grundaren, som även verkar vara författare till wikipedia-artikeln därom (som nu taggats som "advertisement"; wiki-freaks, jag älskar er). Återigen, de presenterar centret på sidan sålunda; "The research center at Stanford pursues human-sciences and technology research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems.", och jag erkänner villigt att jag är besatt av meningen, då jag faktiskt inte förstår vad som menas. Det är säkerligen mycket inspirerande och innovativt, men det verkar vara högvis med buzzwords och jargong, och ytterst få resultat som redovisas på hemsidan. (Det är ju många organisationer som fått utstå hård granskning på senare tid, t.ex SIDA, såväl från massmedia som från sina finansiärer och revisorer, och man undrar hur Vinnova skulle klara en liknande översyn. Det här centret kanske har fri lejd då det klokt delar ut stipendier och fellowships till just journalister? Man vill ju inte angripa en eventuell födkrok, och jag mår redan dåligt över att jag kanske framstår som kritisk mot Vinnova. ) Och den käre Littorin, det tål att upprepas, kommer kanske bli förvånad, då han ju tänkt ägna sig åt forskning med "Målet [... ]att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer", och det knappast är rätt miljö för detta. Har Littorin ens informerat sig om vad det vittfrejdade centret sysslar med, eller har han, hemska tanke, helt missförstått?

Jag finner som sagt det statligt finansierade centret mer intressant än Littorins lilla dumhet. Från början skrattade jag mest, men vid eftertanke, och på frågan i kommentarerna varför detta var upprörande, insåg jag att jag nog var en smula upprörd över Littorins "antagning". Stanford är, hur man än vrider och vänder på det, ett mycket prestigefyllt namn, i synnerhet i Sverige där folk tenderar att hamna i slack jawed unquestioning admiration när amerikanska elituniversitet nämns, och varför ska någon plötsligt få sätta detta på sin (sorgliga) cv, utan någon som helst antagning i konkurrens? Om detta center nu är något seriöst och akademiskt, varför släpper de då in folk utan prövning av något slag?

För att avluta, två responser som jag gillat särskilt: ljuvliga makthavare.se har följt upp och varit i kontakt med Olle Wästberg, som i egenskap av tidigare ordförande för Svenska Institutet får kommentera, och verkar odelat positiv till centrets verksamhet. På kulturchefens blogg på Expressen kommenteras Littorin ytterligare, och en parallell dras till Lunds rektor, Per Erikssons nyligen avslöjande av vissa överdrifter i meritförteckningen, vilket är mer passande än man kan ana, då Per Eriksson tidigare var chef för Vinnova. Oh what a tangled web we weave...

Uppdatering: Plötsligt har Vinnova-loggan försvunnit från "funders and partners"-sidan på Center for Innovation and Communications hemsidan. Sicken slump!

Enligt makthavare.se ska samarbetet dem emellan vara avslutat sedan 2009, enligt kommunikationer på twitter, tyvärr finns inte hänvisning till något mer officiellt dokument, och Vinnova-logon var ju nyss på hemsidan. (Centrets "Founding Executive Director" är f.ö alltjämt Vinnovas kontaktperson vid Stanford, så vissa band verkar alltjämt finnas.)

Och, jag var orättvis tidigare, visst har centret i viss mån utvärderats 2007 (och kanske fler gånger, jag finner hemsidan svårnavigerad), i alla fall de fellowships som tilldelats journalister. Man hittar rapporten här, skriven av 2 f.d fellows, vari vi kan läsa att "Programmet kostar VINNOVA ca 3,2 miljoner kronor per år, varav 2,4 mkr för de sex stipendierna och ca 800 000 kronor för programomkostnader(konferenser Stanford etc). Därtill kommer ca 1,3 miljoner kronor per år för David Nordfors (lön, sociala avgifter, omkostnader). Hälften av den senare kostnaden bokförs på ett annat konto, då dr Nordfors med sin närvaro i Palo Alto kan vara VINNOVA behjälplig även med andra kontaktuppgifter och nätverksbyggande. Totalkostnaden kan anges till 4-4,5 miljoner kronor per år." Det konstateras även att
"• Programmet har inte på något mera påtagligt sätt förändrat journalistiken
på de redaktioner som deltagarna kommit ifrån.
• Programmet har ej lett till att ”innovationsjournalistik” har börjat bli ett
växande beat på svenska redaktioner.
• Programmets deltagare har inte i nämnvärd grad avancerat till
chefspositioner på de redaktioner där de befann sig, ej heller gått vidare
till större redaktioner där de kunnat bli ”kraftkorn” för ett nytt
perspektiv.
• Programmet har knappast lett till att något fungerande ”community” av
innovationsjournalister uppstått, motsvarande det som finns för
vetenskapsjournalister."

inquisitio

2010-11-17T11:31:00.006+02:00

Jag vill definitivt inte sälla mig till drevet som så ofta gått efter en viss minister, men det senaste har sådant humorvärde att jag inte kan låta det gå förbi (och jag har faktiskt inombords en brinnande önskan att någon ska rätta mig, säga att jag fattat fel, och att all is right in the world).

Nyheterna idag meddelade att den mytomspunne Littorin ska bli "forskare" vid Stanforduniversitetet. En något närmare titt på denna nyhet, och en granskning av originalkällan, en artikel i Ny Teknik visar att det hela är något mer komplicerat och betydligt mer skrattretande. (Tänker inte ens ta i begreppet "forska" här, av rädsla för att brista i gråt.) Låt lustifikationerna begynna!

Littorin hävdar nämligen där att han "... har ingen forskarexamen utan har antagits tack vare mina erfarenheter", och att "Målet är att ta reda på hur det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." En snabb titt på det prestigefyllda institutets hemsida visar (vilket faktiskt även nämns läääängst ner i NyT-artikeln) att det är till stor del finansierat av svenska Vinnova (vilket inte nämns in någon av dagstidningarnas artiklar), och som, hör och häpna, sorterar under Näringsdepartementet. (Hmmm, vilket departement var det han var på först som arbetsmarknadsminister?) Det är överhuvudtaget svårt att hitta något om centret på Vinnovas hemsida (med det kanske är för att jag inte har ngra kunskaper i InJo) det senaste jag fann var från 2007 (eller?), men en snabb googling av det illustra centrets grundare, David Nordfors, lokaliserar dennes cv, vari det går att finna att han 2000-2002 var "Associated Partner, Momentor AB Venture Catalyst, appointed by Founding Partner Sven Otto Littorin". Man kan även notera att Littorin samarbetat med centret tidigare. Hur var det nu, "...antagits tack vare mina erfarenheter"?

Vidare, den gode Littorin kommer få sig en chock, när han upptäcker att det statligt finansierade centret håller på med (enl. hemsidan) "research in areas that will impact and promote the role of human communication in innovation processes and ecosystems." Om vi förbiser att de använder "impact" såsom ett verb (arrghh! och att jag knappt förstår vad som man försöker uttrycka i meningen), så känns inte riktigt som den miljön som kan ta fram hur "det går att få fram fler jobb med hjälp av innovationer." Tittar man ytterligare på hemsidan, som faktiskt är helt episk (är något upprörd över att mina skattepengar går till detta, seriously?), länkas det till Wikipedia för vidare info om det fantastiska fenomenet "Innovation Journalism (InJo)", som jag allvarligt talat inte förstår poängen av, och har som alltid en säkerligen snobbig motvilja mot att förment universitetsanslutna center förklarar sig med hjälp av Wiki-sidor. (Vänta, det kanske är InJo? Aha!) Tänkte även göra mig lustig över "Funders and Partners" sidan och därigenom få en liten latinanknytning men hinner inte.

Alltså, en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd fått på kompismeriter, och ingen tycker det är anmärkningsvärt. Jag saknar ord, men skrattar en hel del, och är något nöjd över att jag inte ens behövde ta till det skämt som här Littorins master från Fairfax.

Nulla in tam magno est corpore mica salis

2010-11-12T11:51:00.004+02:00

I vår ständiga serie "Antika citat på latin som inte är sådana" (vide Et tu, Brute) har klåfingrigheten nått fram till cum grano salis.

En bekant på FB (dit jag drevs av förkylning och avhandlingsleda) hade länkat till wikipedias förklaring av uttrycket "med en nypa salt" (kontext och orsak lämnas därhän), vari det hävdades att "ordagrann översättning av den latinska frasen cum grano salis...[som] kommer från Plinius den äldres Naturalis Historia". En snabb genomgång av wiki-sidor på andra språk visade att detsamma, att uttrycket härrör från P.d.ä, påstods i såväl den engelska som italienska varianterna. Någon klocka ringde strax, i synnerhet då ingen angav ett exakt ställe hos Plinius, och den skeptiska ådran vaknade. Efter visst länkhoppande, filologens favoritmetod, hittades i alla fall det ställe som åsyftades i översättning, och även där utan hänvisning. Dock, då var det enkelt att lura ut dess latinska förlaga, som lyder sålunda:

23.149:
in sanctuariis Mithridatis, maximi regis, devicti Cn. Pompeius invenit in peculiari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e II nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis XX simul tritis, addito salis grano: ei, qui hoc ieiunus sumat, nullum venenum nociturum illo die.

"After the defeat of that mighty monarch, Mithridates, Gnaeus Pompeius found in his private cabinet a recipe for an antidote in his own handwriting; it was to the following effect: Take two dried walnuts, two figs, and twenty leaves of rue; pound them all together, with the addition of a grain of salt; if a person takes this mixture fasting, he will be proof against all poisons for that day."

Alltså; addito salis grano är vad man kan hitta i Plinius som må motsvara cum grano salis. Det där med att låta det stamma från Naturalis Historia skulle jag gissa är en renässansmässig eller något senare lärd ny-latinsk efterkonstruktion. Detta bekräftas i viss mån av att den lilla information som jag på internet hittar om uttryckets liv i folkspråket daterar dess uppkomst till 1600-talet. Är över lag skeptisk till att det överhuvudtaget skulle stamma från Plinius, kanske snarare från ett vernakulärt uttryck, eller om man vill gå på det latinska, att det snarare kommer från betydelsen av sal såsom "skärpa/sarkasm/vitterhet", vilket man förvisso hittar i den betydelsen hos Plinius, och även andra stilmässiga ideal såsom Cicero, men mina tankar går förstås som alltid till Catullus, där ni finner det i t.ex dikt 86.

Just det vittfrejdade uttrycket cum grano salis verkar ha uppstått därkring 1600 (ett sekel från eller till spelar inte så stor roll), då den enda citering jag finner i Brepolis, som verkligen inte är ofelbart och bör tas med en nypa salt, hittas hos Laurentius av Brindisi, som verkar bekant med uttrycket, vilket tyder på att det då var i omlopp:

Sanctorale (Sermones de sanctis)vol. 9 (Sanctorale: pars prima), in die ss. Philippi et Iacobi apostolorum, par. 6:

tamen hinc oritur salutis certitudo in credentibus; nam intelligendae sunt universales propositiones cum grano salis; omnis qui bene credit.

(Detta är för övrigt det tusende inlägget i denna blogg.)

Iuppiter reveniens

2010-10-14T13:40:00.002+03:00

Oh så roligt!
Tack till Venanzio för länken!

"Jupiter kommer hjem

Instituttet i Romas stjålne Jupiter-statuett er funnet i London. I dag vender han tilbake.Skulpturen har vært savnet i åtte år, etter at den forsvant etter et innbrudd på instittutet mai 2002. Tyvene tok med seg den antikke skulpturen uten hode.

I London
Italiensk politis spesialstyrke for kulturarv, Carabinieri del Comando Tutela Patrimonio Culturale (TCP), lokaliserte statuetten i et antikvariat i London allerede høsten 2009. Dette gjorde de ved hjelp av signalement gitt av The Art Loss Register i England.
Politiet har videre funnet ut at statuetten i 2005 ble kjøpt av et oljeselskap som så solgte den videre til antikvariatet sommeren 2009.

Kommer endelig hjem
Instituttleder Turid Karlsen Seim roser politiet for deres arbeid i saken og uttrykker stor gleder over at skulpturen nå kommer tilbake til Instituttet.
- Vi har ventet på ham i åtte år, og nå kommer han endelig hjem, sier Karlsen Seim.
Instituttet fikk først vite at statuetten var funnet 4. oktober, og at den befant seg i det italienske politiets varelager. Allerede dagen etter kunne professor Siri Sande identifisere den savnede Jupiter og bekrefte at statuetten ikke har lidd skader.

Seremoni i Roma
Torsdag 14. oktober 2010 overrekker det italienske politiet den stjålne Jupiter-statuetten til Det norske Institutt i Roma. Ambassadør Einar Bull og Instituttleder Turid Karlsen Seim tar imot statuetten på vegne av instituttet."

Resten av artikeln här.

ancilla honorum et historicorum dehonestamentum

2010-10-11T17:10:00.005+03:00

Det är en grå tråkig dag, med omfattande förkänningar om en regnig höst (tänk, igår satt jag ute och åt middag), som dock muntrades upp av åsynen av tre påfåglar i parken, på rymmen från den zoologiska trädgården. (De rörde sig i tät formation, såg förskrämda och lite lyckliga ut.) Det händer visserligen saker här hela tiden, men det känns ändå som det mesta av tiden ägans åt att frustrerat stirra på en skärm fylld med ens eget nonsens. Dock, några saker som hänt:

- Jag har varit på konferens på Istituto Svissero, som är en överdådig och något skrämmande byggnad, det har en viss air of James Bond-villain-villa, med känslan av att total lock-down skulle kunna genomföras på runt 30 sekunder. Ämnet var Roms fall, 410 (se ovan, bilden som nyttjades på programmet), och även om det per se inte intresserar mig så mycket, är tidsperioden relevant, och så ville jag höra den legendariske Paschoud föreläsa.

- Denne var särdeles spjuveraktig, hade en slips med gäss på, och fintade vant bort den handfallne moderatorn, tog över sessionen genom att vandra bort från panelens bor, tillskansa sig mikrofonen som vandrade runt för frågande, och därefter hålla låda. En inspirerande och tjusande föreställning.

- Ett välförtjänt litteraturpris har utdelats. Latinbloggen har förstås redan läst det viktigaste.

- Jag hade tänkt skriva om utställningen om antiken i färg, men är som alltid scoopad av Venanzio (intressant diskussion i kommentarerna). Vid tillfälle ska jag rapportera från de kvällar som emellanåt inträffar här i den eviga staden då Ara Pacis färgläggs, det ska tydligen vara en syn för gudar, och Lovisa informerar mig njöt att Livia då ges en ljusblå stola.

- För den som ännu inte sett det, så kan vi berätta att grekerna nu är avslöjade, allt är bara fejk:

"According to Haddlebury, the idea of inventing a wholly fraudulent ancient culture came about when he and other scholars realized they had no idea what had actually happened in Europe during the 800-year period before the Christian era.

Frustrated by the gap in the record, and finding archaeologists to be "not much help at all," they took the problem to colleagues who were then scrambling to find a way to explain where things such as astronomy, cartography, and democracy had come from. Within hours the greatest and most influential civilization of all time was born.

"One night someone made a joke about just taking all these ideas, lumping them together, and saying the Greeks had done it all 2,000 years ago," Haddlebury said. "One thing led to another, and before you know it, we're coming up with everything from the golden ratio to the Iliad."

...

"Emily Nguyen-Whiteman, one of the young academics who "pulled a month's worth of all-nighters" working on the project, explained that the whole of ancient Greek architecture was based on buildings in Washington, D.C., including a bank across the street from the coffee shop where they met to "bat around ideas about mythology or whatever."

"We picked Greece because we figured nobody would ever go there to check it out," Nguyen-Whiteman said. "Have you ever seen the place? It's a dump. It's like an abandoned gravel pit infested with cats."

- Slutligen, har precis ramlat över, i mitt avhandlingsskrivande, denna motivering till pretendenten Regilianus' (Regalianus) upphöjelse, och det värmer bättre än rödvin i det anstormande höstmörkret:

Mirabile fortasse videatur, si, quae origo imperii eius fuerit, declaretur. Capitali enim ioco regna promeruit. Nam cum milites cum eo quidam cenarent, extitit vicarius tribuni qui diceret: "Regiliani nomen unde credimus dictum?". Alius continuo: "Credimus quod a regno". Tum is qui aderat scolasticus, coepit quasi grammaticaliter declinare et dicere: "Rex regis regi Regilianus". Milites, ut est hominum genus pronum ad ea, quae cogitant: "Ergo potest rex esse?" Item alius: "Deus tibi regis nomen inposuit." Quid multa? His dictis cum alia die mane processisset, a principiis imperator est salutatus. Ita quod aliis vel audacia vel iudicium, huic detulit iocularis astutia.

Loeb översätter:

It may perhaps seem a matter for wonder if I relate the origin of his rule, for it was all because of a notable jest that he gained the royal power. For when some soldiers were dining with him and a certain acting-tribune arose and said, "Whence shall we suppose that Regalianus gets his name?" another replied at once, "I suppose from his regal power." Then a schoolmaster who was present among them began, as it seemed, to decline grammatically, saying, "Rex, regis, regi, Regalianus," whereupon among the soldiers — a class of men who are quick to express what they have in mind — one cried out, "So, then, can he be regal?" another, "So, then, can he hold regal sway over us?" and again another, "God has given you a regent's name." Why should I then say more? The next day after these words were spoken, on going forth in the morning he was greeted as emperor by the front-line troops. Thus what was offered to others through daring or reasoned choice was offered to him through a clever jest.

nec speraveris sine desperatione nec desperaveris sine spe

2010-10-05T16:21:00.003+03:00

Några oktobernotiser:

- "Högskole- och forskningsfrågorna förs in i utbildningsministerns portfölj, samtidigt som vissa andra utbildningsfrågor förs över till den nya biträdande utbildningsministern och jämställdhetsministern." Forskning har ju, som vi alla vet, redan haft sina glansdagar, framtiden ligger ju i industrin. (Non vitae sed scholae discimus, är den alternativa titeln för dagens inlägg, återfinns på bootleg-versionen av bloggen.)

- En recension av Bo Lindbergs bok om Seneca:

"Lindberg går tålmodigt och pedagogiskt fram genom hela Senecas tankerepertoar och visar hur denne satte förnuftet och dygden i första rummet och lärde att man med förnuftets hjälp kan hålla känslorna i schack och uppnå den sinnesjämvikt eller ”apati” som är målet för stoikernas kognitiva terapi. Ty i grunden handlar Senecas stoicism just om att bota själens oro, särskilt i tider av kris och stora omvälvningar. ”En stadig man”, för att tala med Kellgren, bör hålla samhällets oro på distans och lugnt invänta döden, eftersom döden i sig själv inte är farlig utan bara de tankar vi knyter till den. Över huvud taget skall vi betrakta alla motgångar och olyckor som likgiltiga, vad som betyder något är den egna själsfriden"

- Massor av roligt grekiskt hos LRB! Såsom längre essä om A Lexicon of Greek Personal Names, Vol. V.A Coastal Asia Minor: Pontos to Ionia, samt än mer om den evigt diskuterade sköna Helena.

Bibliotheca Apostolica

2010-09-30T16:16:00.004+03:00

Igår uppnådde jag filologens apoteos, nämligen tillträde till Vatikanbiblioteket. Detta illustra, vittfrejdade bibliotek, där så många ur-handskrifter till våra moderna utgåvor huserar, har som bekant varit stängt i 3 år, och öppnade igen blott för någon vecka sedan, och när man har chansen och geografiska omständigheten att få tillträda en sådan plats, måste man utnyttja en sådan möjlighet.

Det är inte bara att valsa in, utan man ska ha rekommendationsbrev, gärna en kort beskrivning av vad man pysslar med, samt, om man som undertecknad, är doktorand, så krävs ett intyg från handledaren på att man vet hur man uppför sig i ett bibliotek. Man kommer sålunda till Vatikanen tidig (filologtidigt, 8.45 öppnar kontoret), och medan man själv lämnar in pass och får en besöksbricka att häkta på klänningen, så sveper de med bibliotekstillstånd blott förbi Schweizergardisterna, viftande med sitt lilla kort. När man sålunda efter 2 vaktkurer nått själva bibblan, så får man sitta och vänta vid det kontor som utfärdar tillstånden, tillsammans med luttrade italienare och skärrade utlänningar som en själv. Man väntar länge och spänt. Till slut släpps man in, ens rekommendationer och papper tittas igenom noga, en folder skapas för en, varpå namnet textas och ens papper stuvas in, och ens lutheranska själ oroas något över det faktum att det nu finns en dylik fil med ens namn på i Vatikanen. Därpå fotas man för den eftertraktade tesseran, får biblioteksreglerna dragna för en på en hybrid av italienska och engelska, och man tappar slutligen sin handväska vid avskedet för att nervositet och mängden papper och handskakningar blev för mycket. Därefter lämnas det värdefulla kortet till vaktmästaren för ens första inskrivning. En av nyheterna efter renoveringen är det högteknologiska skåpsystemet, när du checkar in för dagen med vaktmästaren, tilldelas du ett skåpsnummer som blir din identitet resten av dagen, och ditt kort öppnar sålunda skåpet, och där stuvar man in allt förutom papper, dator och blyertspennor.

Sedan, upp i salen! Även där checkar man in, skriver in sitt namn i en liggare, bredvid den siffra som motsvarar ens skåp, och brevid noterar man numret på det bord man väljer. Tjusiga färgrika takmålningar, påve- och kardinals-porträtt, långa läsebänkar i trä, och hyllmeter med referenslitteratur på alla de språk omger en, och det kliar verkligen i fingrarna. Vill man plocka något ur hyllorna kring sig, använder man en av de fem brickorna som finns på varje bord, och som bär bordsnumret, att markera där man plockar. Vill man beställa från de ändlösa magasinen, så fyller man i en liten lapp med sitt skåpsnummer som signum. (En del går tydligen även att göra elektroniskt, och Vatikanbiblioteket har wi-fi (waddayaknow!) för användandet av egen dator, men det var en av de saker som jag inte listade ut vid detta mitt första besök). Läsplatserna har bokställ och trevliga små träpinnar med vilka man kan hålla volymerna öppna. Böckerna som beställs från magasinet kommer snabbt, på mindre än en timme.

Dock, innan man ger sig hän åt 1500-tals utgåvor av Historia Augusta, måste man förstås prova den mytomspunna kaffebaren! En rejäl terrass med fontän och buskar och söndersmulande väggmålningar är till bibliotekets förfogande, och efter att man viftat med kortet för att komma förbi den elektroniska spärren ut (Vatikanen vill veta var du är var sekund) står man där i solen och kan blicka upp mot det torn som var Kristinas första bostad i Rom. Caféet ligger liksom inbyggd i vad som gissningsvis är en ruin efter något mindre kapell, och serverar gott kaffe i plastmuggar samt tillhandahåller allt som brukar finnas på ett typiskt al banco-ställe, såsom smörgåsar och lite sött. (Det finns även små yogurtar, kanske med tanke på de kvinnliga amerikanska akademikerna.) Den Vatikanhabitué som varit Vergilius och ciceron i detta tillträde (och som pekade ut Kristinas torn), hävdar förstås att fiket var bättre förr, innan stängningen, men erkände även att det mesta är sig likt. På väggen hänger en bild på den gamle påven, under ett besökt till kaféet. Den nuvarande har dock blott bidragit med ett signerat porträtt. Man får även tillfälle att avliva myten om bristande eller icke existerande mängd damtoaletter, det kan nu bekräftas att dessa finns i tillräcklig mängd och är i fint skick.

Vid återkomsten till bordet sitter man sedan under det välvda målade taket, och läser i små bruksvolymer från 1590; vergilianas sores. Id est, quae ex vergilianis carminibus fierent, quarum usus ex sacris praecipue literis hodie frequentissimus est multis..., och har plötsligt en sådan där stund i tillvaron när livet faktiskt är helt perfekt, och man nästan skrattar högt av lyckokänslor.

Vid hemgång avanmäler man sig först i läsesal, och sedan hos vaktmästaren, och lämnar denna magiska plats för att omtumlad vandra på turiststråken därkring. Hemkomsten väcker en än mer, man möts av ett helt släckt och tyst institut, det har återigen varit strömavbrott. Hela gatan var drabbad, och den generator som skulle skickas försenades åtskilligt då det sägs att den körde vilse på vägen. Turligen var grillfest redan inplanerad den aftonen, och tristessen som kan uppstå i kolmörker, utan läsmöjligheter och utan Internet, hölls stången med så pass mycket vin och munterhet, att de likaledes berövade danskarna i institutet intill lockades över, och skandinavisk samförstånd och gamman rådde länge.

revocatores

2010-09-26T15:48:00.003+03:00

Det har varit ett tag sedan det uppdaterades här, och det finns fog och skäl för det, men de är för tråkiga för att diskutera här. Kortfattat kan man säga att avhandlingen tar mycket tid, och så även flytten till Rom, men nu är jag lyckligen installerad på Institutet (med flådig ny hemsida), och härjar här terminen ut. Vi mjukstartar vid återvändandet med några notiser:

- En av de saker som lockade mig åter är möjligheten att få göra lite reklam för Klassiska föreningen i Uppsala (här på FB), som inbjuder till en föreläsning, torsdag den 30 september 2010, kl. 18.30 (precis). FD Helena Bodin, Stockholm, föreläser över ämnet

”Ett större rum än kroppen förmådde”.
Sinnesintryck av Ravennas mosaiker i modern svensk lyrik och prosa

Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 6 sal K-1031. Enklast att nå från kyrkogårdssidan, ingång 3 L. Tag korridoren till vänster (märkt "Hus 7"), fortsätt fram till den öppna ytan framför Ihresalen. Snett mittemot Ihresalens ingång finns en dörr till hus 6 (skylt i taket: "Erik Gustaf Geijer-salen"). Salen K-1031 finns innanför denna dörr, omedelbart till höger på samma plan.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris.
Man kan där även lösa medlemskap (vilket inte krävs för att närvara vid vare sig föreläsning eller supé).

ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

- Naturligtvis kände jag även ett tvångsmässigt behov av att offentligt beundra de senaste vackra omslagen från Penguin, eller ja, från deras barnavdelning Puffin, som exemplifieras ovan. Dessa omslag skulle bli härliga tapeter och textilier, och de här är alltför dyra, men konceptet är väl rart!

- En annan lockelse var att få berätta om den nyligen lanserade databasen över skandinaviska översättningar av latinsk och grekisk litteratur, skandinaviske-oversaettelser.net. Jag har inte hunnit leka med den och kan sålunda inte initierat uttala mig om dess förträfflighet, men tycker att initiativet är fantastiskt och efterlängtat, och att det hela verkar ypperligt utifrån det man kan läsa hos Venanzio, som, såsom alltid, gjort en utmärkt genomgång. (Och dessutom redan sökt på Historia Augusta, och dess senaste svenska tolkning, vilket tydligen ledde till ytterligare en recension som inte noterar felöversättningsproblematiken, utan pratar om framstående översättargärning. Jag börjar så sakteliga tro att jag hallucinerade det hela.)

-En spännande sak som skett nu i höst är att det varit en konferens om nationell samverkan på forskarutbildningen i klassiska språk, med handledare och doktorander från hela landet. (Om det inte är uppenbart är detta revolutionerande, det insulära tänkandet har annars rått på detta område.) Det var ruskigt intressant, och jag tänker nog utveckla det en smula vid tillfälle, men naturligtvis var den stora behållningen att hinna prata med mina briljanta kollegor. Framtiden är ljus!

- En kommentar nedan, om att säga något om valet och latinets roll, väckte en något, men det är väl överspelat nu, man kan istället njuta av Venanzios genomgång av skolministerns ordkunskaper. (Borde byta namn till Reblogging Venanzio eller dylikt, och det är väl kanske onödigt att skicka folk did, då jag misstänker att samtliga läsare här även läser grekbloggen, vilket visar att de förstå sig på kvalitet!) Jag måste erkänna att jag finner det ytterst oroande att han missade på i alla fall ett visst av dessa ord, att som minister med anvar gör grundutbildning och missa "aritmetik" visar att man knappast någonsin läst (eller i alla fall begripit) en engelskspråklig beskrivning om skolväsendet,vilket är en aning oroväckande om man har något nationellt ansvar i den frågan.

- Och såsom ivriga läsare har ni naturligtvis sett denna nya blogg; odium philologicum, som trots latinskt namn har det grekiska som sin grej, men även ger sig in i att diskutera humanioras, och då i synnerhet antikvetenskapens, kris, och där får man även ett kort sammandrag, i kommentarerna, av en av punkterna på ovannämnda samverkanskonferens, och varför det var många (iaf bland doktoranderna) som uppfattade den som något fadd.

- Det är sig väldigt likt här på Institutet, med den där kombinationen av hypereffektivitet och absurdism. Man sitter i det vackra biblioteket och låter hjärnan löpa som en glödgad kniv genom smör i sitt material, då Egyptens president Mubarak anländer två hus bort, med vederbörligt säkerhetspådrag. Det var nämligen nyinvigning av det renoverade egyptiska institutet.

horreolum

2010-08-20T14:44:00.003+03:00

För mycket att göra, sålunda några tips blott:

- Lunds universitet erbjuder i höst vad som verkar vara en helt fantastisk kurs på förskarnivå; Introduktionskurs till förmoderna studier I: äldre texters förmedling. Kursen ges på halvfart under veckorna 44-48 och omfattar 5 hp, anmälan senast dne 25 september. Titta bara på de ljuvliga momenten:

- Introduktion: Antik bokhistoria och filologi
samt epigrafik i antiken och medeltiden (1 hp)
- Bokproduktion och handskriftsbeskrivning
(kodikologi), Grekisk, latinsk och nordisk
skriftutveckling (valbara lektionspass) (2 hp)
- Textutgivning och textkritik, inklusive
nytestamentlig textkritik (2 hp)

- Göteborgs universitet erbjuder i vår en kurs i epigrafik på plats i Rom! Tre veckor i den eviga staden, fantastiska lärare, och minst lika ljuvliga moment.

- Sortes-idolen och Vergilius-kännare Bernard Knox har tyvätt avlidit:

"After training as a parachutist, he fought with a special force organized by the O.S.S., the British and the Free French to coordinate elements of the French Resistance with advancing Allied troops after the Normandy invasion. He also instructed members of the French Maquis in the use of explosives.

The O.S.S. later sent him into northern Italy for an equally dangerous mission with the Italian underground, and it was there that he rekindled his passion for the classics. Holed up in an abandoned villa, he discovered a bound copy of Virgil and opened it to a section of the first Georgic that begins, “Here right and wrong are reversed; so many wars in the world, so many faces of evil.”

Professor Knox recalled, in “Essays Ancient and Modern,” “These lines, written some 30 years before the birth of Christ, expressed, more directly and passionately than any modern statement I knew of, the reality of the world I was living in: the shell-pocked, mine-infested fields, the shattered cities and the starving population of that Italy Virgil so loved, the misery of the whole world at war.”

He continued, “As we ran and crawled through the rubble I thought to myself: ‘If I ever get out of this, I’m going back to the classics and study them seriously.’ ”

ultima cumaei venit iam carminis aetas

2010-08-09T20:18:00.004+03:00

Vi går nu in i den sista tiden, det ska nu, om den nya snofsiga tidsplanen och idén håller, och det ska nu cirka ett år kvar till slutseminarium, och den insikten känns inte helt verklig, jag tittar ut över de trassliga filerna med oredigerade dokument och mina fyra miljoner post-its,till största delen oläsliga, men säkerligen någon gång ruskigt viktiga, och undrar hur detta ska kunna bli ett sammanhängande manuskript. Allvarstid kräver ( är inte förresten denna affisch betydligt trevligare än den överkommersialiserade och alltför mysigaoch eftergivna keep calm and carry on med alla sina fåniga varianter?) som synes tystnad,och det lär väl bli något mer av det tillståndet här framöver. Men, då även samhällsanda och vaksamhet är nödvändigheter, kan inte omvärldsbevakningen släppas helt:

- Venanzio har varit underbart flitig senaste tiden, skriver om nyutkommet och rundar av den spännade Pindaros-diskussionen.

- I Axess diskuteras återigen den grekiska synen på sexualitet, och Antiken by night recenseras så där i förbifarten.

- Har som vanligt lyckats missa det mesta av sommarpratare,men jag är närapå övertygad att Johanna Koljonen var den enda som nämnt Vergilius. (I en bisats, i sällskap med Dante, men ändå!)

- Jag har lyckats plöja ungefär hälften av Maria Langs deckare i sommar (sicken semesterläsning!),vilket är en prestation blott i det avseende att de kan vara lite knepiga att få tag i, och känner att världen sannerligen är mogen för en längre essä om hur hon förhåller sig till de klassiska språken. En professur i latin ställer till problem, det kryllar av egyptologer, och små syftningar till de klassiska poeterna dyker upp här och var.

- Och för dem av oss som är evinnerligt trötta på den där förbaskade skräcktrenden med zombier och sjöodjur i Austen, skojiga titlar av slaget Android Karenina och annat bjäfs, så finns nu äntligen reaktionen; Austeniseringen av diverse horrorklassiker! Vad sägs om Redrum Park, en trevligare variant av the Shining?

tranquillitas aestiva

2010-07-05T16:51:00.002+03:00

Semester! Åter i augusti!

propemtico

2010-06-11T15:59:00.002+03:00

Fruktansvärt förkyld, stinn och övermätt på möten, lyckliggjord av fester och samkväm, packar jag återigen min kapsäck och drar denna gång till Rom i en vecka, och detta för arbete och forskning vid det älskade Institutet, ty här blir inte mycket gjort.
En av de många möten jag hunnit klämma in var en heldagsvariant med SFS-DK, varvid den kansler som dagen innan tillkännagettt sin avgång, gjorde sitt första framträdande vid vårat möte, och även om det var tänkt att vi skulle prata autonomi och framtidens forskarutbildning, så blev det visserligen en del om det, men om sin konflikt och avgång skrädde han inte orden, minsann. Intressant och oroande.

Nåväl, vi noterar att:

- Det där med gladiatorkyrkogårdar verkar vara en återkommande nyhet (här en från 2007). Är det möjligtvis så att media gärna kastar sig äver detta, och sålunda der bättre chans till finansiering för arkeologteamet?

- Från grekbloggens kommentarer plockar vi ett tips om en norsk klassikerblogg (äntligen! Och tydligen emellanåt på svenska, för er som räds brödrarspråket), Classica Bergensia.

- I NYT pläderar den mytomspunne Stanley Fish (han sägs ju vara förebilden för den Lodges Morris Zapp) för klassisk bildning.

- Slutligen, och mycket läsvärt, inte bara för den som kastades rakt in i biblioteksfrågorna igen vid återkomsten, är reaktionen mot de ständigt stigande avgifterna för akademiska tidsskrifter. Californiens universitetsystems bibliotekarier manar helt enkelt till boycott. Man hittar information och länkar här, och kommentarterna är mycket läsvärda. Detta är förstås även aktuella frågor i Sverige, men jag har inte hört några protester här ännu:

"UC Libraries are confronting an impending crisis in providing access to journals from the Nature Publishing Group (NPG). NPG has insisted on increasing the price of our license for Nature and its affiliated journals by 400 percent beginning in 2011, which would raise our cost for their 67 journals by well over $1 million dollars per year.

While Nature and other NPG publications are among the most prestigious of academic journals, such a price increase is of unprecedented magnitude. NPG has made their ultimatum with full knowledge that our libraries are under economic distress—a fact widely publicized in an Open Letter to Licensed Content Providers and distributed by the California Digital Library (CDL) in May 2009. In fact, CDL has worked successfully with many other publishers and content providers over the past year to address the University’s current economic challenges in a spirit of mutual problem solving, with positive results including lowering our overall costs for electronic journals by $1 million dollars per year.

NPG by contrast has been singularly unresponsive to the plight of libraries and has employed a ‘divide and conquer’ strategy that directs major price increases to various institutions in different years. Their proposed new license fee is especially difficult to accept in a time of shrinking UC library budgets and with the many sacrifices we all continue to make Systemwide. Capitulating to NPG now would wipe out all of the recent cost-saving measures taken by CDL and our campus libraries to reduce expenditures for electronic journals."

Ses i Rom!

adnotatiuncula

2010-06-08T19:21:00.004+03:00

Förra veckan kastades jag återigen av olika skäl direkt in i doktorandengagemang igen, efter ett stilla liv på andra sidan Atlanten, och då inte bara på lokal nivå, utan jag fick även chansen att för antagligen sista gången representera nationella doktorandkommittén, SFS-DK, i egenskap av vice ordförande, och sålunda närvara vid Kungliga Vetenskpsakademiens konferens "Kreativitet och kvalitet i forskningen". Jag lägger här ut del av min rapport till SFS-DK, då jag tror det kan finnas visst allmänintresse.

Då jag anlände någorlunda tidigt i en samverkan av tågtider och en viss nervositet över att inte hitta till det som visade sig vara ett mycket ståtligt hus, tog jag mig en kopp kaffe i akademiens egna muggar, plockade på mig allt det papper och alla de publikationer som delas ut i konferenssammanhang och vinnlade mig att placera namnskylten någorlunda smickrande på min, i mitt tycke ytterst professionella, skjortklänning, och ställde mig till slut i närheten av ingången för att kunna ha uppsikt över dem som anlände och sålunda kunna fånga upp bekanta ansikten.
Detta visade sig vara något av ett misstag, ty om man är ung kvinna i ett sammanhang, kan man tydligen inte enligt de tillströmmande dignitärerna inte vara något annat än en konferensvärdinna, även om man bär namnskyld prydd med inte bara sitt universitet, utan även det förtroendeingivande SFS-DK. Trots att jag uppenbarligen stod och skummade rapport och drack kaffe bad inte mindre än fem personer att jag skulle pricka av dem och lokalisera namnbricka åt dem.
Sedan jag fångat upp en kamrat, SUs doktorandombud Åsa Larsson (som även twittrat konferensen i realtid), och vi tillsammans drack kaffe och skvallrade i ivrigt samspråk, visserligen i närheten av ingången, fortsatte detta, att folk önskade bli avprickade.

Konferensen inleddes sedan med ett tråkigt dödsbud, ordföranden för Vetenskapsakademiens forskningsstrategiska utskott, professor Jan S. Nilsson hade natten till måndagen avlidit. Man hade haft funderingar på att ställa in konferensen, men beslutat sig för att ändå hålla den. Det var verkligen strongt av den avlidne professorns medarbetare och vänner att göra så, att plötsligt förlora en långvarig kollega måste ha skakat om. En tyst minut hölls, och därefter inleddes konferensen.

Det första föredraget var av Torsten Wiesel, som pratade om sina upplevelser från diverse amerikanska universitet, och då i synnerhet Rockefelleruniversitetet. Wiesel är en framstående forskare, och har även belönats med Nobelpriset i fysiologi. Han gjorde en mycket trevlig skiss över sina forskningsaktiva år, berättade om upplevelser på olika universitet och gjorde en del allmängiltiga observationer om hur man skapar kreativa och kvalitativa miljöer; såsom att förtroende och välvilja bör råda mellan de olika skikten, och mellan forskare och administration. (Han tillade, med glimt i ögat, att administrationen inte bör ta sig själv på för stort allvar.) Wiesel talade också om vikten av ”community space” där interaktion kan ske, inte bara mellan folk inom egna ämnet, utan även interdisciplinärt, gärna i otippade konstellationer. Detta bringar excellens och kreativitet. Här nämndes även ordet diversity, men jag har en känsla av att det blot var ämnesmässig sådan som åsyftades.
Under sitt anförande visade han även bilder från sin illustra och lovvärda karriär, bilder på forskningsgrupper han ingått i och på älskade mentorer, och alla dessa som avbildades var naturligtvis, med tanke på miljön och tidsåldern, vita män.

Wiesel var absolut förtjusande, och må det jag vill säga inte kasta någon skugga över honom, men faktum kvarstår att i Sverige är akademien alltjämt en på många vis hyggligt vit, manlig miljö alltjämt. Som vi redan fått illustrerat så antogs jag vara konferensvärdinna, och inte närvarande i min egen rätt, och om man kikade ut över publiken dominerade de grånade huvudena, som satt på torson ofta svidade i klubbkavaj och slips, eller variant därpå. (Då det är kontroversiellt att framföra kritik mot denna grupp, de blir väldigt snabbt defensiva, låt mig bara säga att några av mina bästa vänner är vita män, och jag skulle inte ha något emot om min dotter gifte sig med en sådan.)
Jag tänker även tillbaka den utmärkta SUHF-konferens jag fick närvara vid i Trollhättan i fjol, där jag även slogs av hur otroligt homogent det akademiska toppskiktet, om man nu ska kalla dem så, är, och minns hur det där snabbt började skämtas om landskapsidentiteter för var talare, vilket naturligtvis är rart och underhållande, men tydligt illustrerade att den absoluta majoriteten av deltagare var så pass svenska och rotade i någon mylla att de kunde bekänna sig till en sådan dialekt och stereotyp. Återigen inget fel i det, men jag efterlyser ändå en tillstymmelse till medvetenhet om att det är på detta sätt. (Som sagt, kontroversiellt, då om man försöker i akademien diskutera med en del av dessa som uppnått höga akademiska och maktmässiga positioner, man då angriper den världsbild som säger de har att de skulle eleverats till dessa höjder av blott och bart meritokratiska skäl, och man bemöts då gärna med lika delar oförstående och aggressivitet.)

På Wiesels föredrag följde den absoluta höjdpunkten, nämligen det att Wilhelm Krull, Göttingen Univ., talade om Creativity in European research funding (man hittar hans och en del andra presentationer här). Har var någon som tog ett brett grepp, och inte, som vi ska prata mer om strax, snurrade in sig i personliga reflexioner, utan lade fram statistik, modeller och resultatanalyser. Jag var hänförd, och detta än mer då jag under min kaffestund, trots avbrotten, hunnit ögna den ”debattbok” som KVAs forskningsstrategiska utskott publicerat; ”Universiteten och Forskningen: Utmaningar och problem”, vari doktorander och forskarutbildningar knappt ens berörs, och denne Krull (förstår ni hur jag måste här lägga band på mig själv för att inte göra en Mann-referens?) talade vitt och brett och initierat om doktorander och deras situation. En viktig poäng som han gjorde, och som han underbyggde med tjusiga staplar och gedigna siffror var diskrepansen mellan finansieringens tidsrymd och den faktiska tid det tar för en doktorand att ta sin examen. Ett av hans många konkreta förslag (tänk! Konkreta förslag !) var att om en doktorand fått slut på pengar men inte slutfört sitt projekt är det bästa faktiskt att generöst ge några månader till, än att den ska söka annan finansiering såsom sidojobb, och kunde påvisa att här kunde man snabba upp och förtäta examensfrekvens betydligt. Här talades det också om interdisciplinära samarbeten, men han lyfte även fram vikten av att respektera misslyckanden, då misslyckanden emellanåt spektakulära dito, är en viktig del av en sant kreativ process, då om ett projekts finansiering förutsätter ett ”lyckat” resultat man hämmar och driver folk tt i högre grad söka med ”säkra” idéer. Han talade även om vikten av förtroende och tillit för forskare, och i synnerhet för yngre forskare, och poängterade återigen att man ska vara försiktig med att straffa dem som inte blir klara på utsatt tid. (Gissa om någon följde upp det intressanta om FU under frågestunden! Nej, inte, utan FUB-syndromet (forskarutbildningsblindhet som jag döpt detta utbredda problem till) rådde.)

Efter en kort paus, där det inte serverades kaffe (tro mig KVA, det är ingen kritik, arrangemanget var mycket välordnat, utan snarare gnäll från någon med ett avsevärt koffeinberoende), talde Erna Möller om The best research settings and how they can be supported, och då detta är en dam med en imponerande meritlista såväl rent vetenskapligt som organisationsmässigt var mina förväntningar höga. Dock, visade det sig att det återigen mest blev personliga reflektioner, vilket iofs är intressant och underhållande, men ska man inte vd en konferens av detta slag inte snarare försöka identifiera replikerbara system och modeller som just kan skapa kvalitet och kreativitet? Eller kanske problematisera runt begreppen och vad de innebär?
Jag tänker återigen tillbaka på mina upplevelser i Trollhättan, där de personliga reflektionerna dominerade, vilket var synd då man hade ett forum med de styrande och/eller representanter från samtliga universitet, högskolor, kårer och fackförbund och man säkerligen kunde lärt sig massor av varandra.
Kanske är det att vi lever i ett tidevarv där man ska utgå från sig själv och var människa är sin egen superstar som detta blivit så prevalent, kanske är det för att det är betydligt mer okontroversiellt och inte särskilt ifrågasättande att dra några personliga anekdoter och iakttaganden, istället för att analysera en struktur och därigenom jämföra den med annat och kanske även då, o horrors, identifiera brister i denna? Problemet med personliga reflektioner ligger ju även i dessas faktiska natur, det är anekdoter och hart sålunda ytterst lite hårda fakta och kalla siffror i sig, och då gärna landar i självklarheter (vikten av en bra arbetsplats!!) och rörande personporträtt (vikten av mentorer!!). Det var inget särskilt fel med hennes föredrag, men något faktiskt kan jag knappast peka på där som var verifierbart som skulle hjälpa till att skapa kvalitet och kreativitet i forskning. (tur är tydligen viktigt, vilket illustrerades med en Ingmar Stenmark-historia!). Kan tilläggas att forskarutbildning inte togs upp.

Efter lunch, som man turligt nog kunde på inta utomhus, det var en strålande dag, och den kalla plocktalrik vi fick passade perfekt, var egentligen nästa programpunkt den som den nyss avlidne Jan S. Nilsson skulle ha hållit i; Det forskningsstrategiska utskottets arbete och syn på universiteten och den fria forskningen. Detta presenterades istället av Olle Edqvist, vilken bör ha all heder för att han åtagit sig detta med så kort varsel och under så trista omständigheter, som gör att jag känner mig en smula lumpen som framför kritik.
Jag hade alltså tittat igenom det forskningsstrategiska utskottets lilla bok (kan laddas ner här), och blivit förfärad över bristen på diskussion om FU. Med tanke på att doktorander står för en avsevärd del av all forskning i landet, och att de liksom ändå väl måste sägs vara de som är de framtida forskarna, är det närapå lite skrämmande att de ignoreras som grupp. Det börjar tidigt i boken, ty redan i ”Universitetens uppdrag och funktioner” (s.13 ff), där just dessa beskrivs, finns intet om att utbilda framtida forskare, eller forskares roll som handledare. Den enda där man möjligtvis kunde klämma in doktorander, vilket så även man försökte senare, är funktionen ”att bedriva högre utbildning” (s. 14), som dock tyvärr hänvisar till kapitel 3, som bär titeln ”Grundutbildningen”. Där nämns FU på s. 40 i en diskussion om Bolognaprocessens olika stadier, och det är det.
Man missar gyllende tillfällen att diskutera doktorander i detta kapitel när man diskuterar forskaranknytningen på grundnivå och inte ens nämner den stora mängd doktorander som undervisar på sådan mängd kurser, och att dessa ofta utgör en inspiration för grundstudenterna (doktorander nämns överhuvudtaget inte under ”lärare inom grundutbildningen” (s.43f), tydligen undervisar bara lektorer, adjunkter och professorer på grundutbildningen i detta land!). I övrigt råder en anmärkningsvärd tystnad om FU i denna debattskrift, som leder tankarna till skräckfilm eller deckare, det hela känns särdeles mystiskt. Ingenting sägs om hur man t.ex. bör rekrytera från grundutbildningen till FU, vilket väl bör vara en utmaning och problem. Man undrar hur det är tänkt att de forskare som det i följande kapitel diskuteras, har upstått, uppstår de liks svampar, plötsligt vid väta, eller springer de, fulländade, från fader Zeus hjässa?
Inte heller i kapitel 7, som diskuterar framtiden, finns doktoranderna, man diskuterar först grundutbildning (s. 70) och skuttar sedan bums till forskningen, och nämner intet om att skapa de som bedriver den, eller handledning av densamma. Obehaget kommer krypande, doktorandens osynlighet är fullständig.

Då jag har en tendens att trampa i klaver, min smidighet är ökänd, så hade jag redan beklagat mig över det som jag tyckte var brister i denna lilla bok (det står er fritt att invända) och det inför vad som visade sig vara en av författarna till boken. Hon var dock en stilfull person, lyssnade artigt och beklagade att jag såg det på detta vis, och menade att det under projekteringen funnits ett kapitel om FU, som tydligen försvunnit på vägen. När jag dock under frågestunden efter detta anförande frågade var forskarutbildningen tagit vägen, fick jag där svaret att minsann visst fanns med. Jag blev så pass ställd at jag inte kunde komma med någon vettig följdfråga.

Nästa två föredrag skyndar vi förbi, då de hade lite med FU att göra , och det är ju det jag var där för att bevaka. Gunnar Törnqvist skulle tala om Kreativitet och goda forskningsmiljöer, och grävde snabbt ner sig i etymologin och historien av ordet kreativitet, samt pratade mest om sin kommande bok. Nils Brunsson talade om Universitet som organisationer, vilket var intressant, då det handlade en del om hur och varför universitet är uppbyggda och deras motsatsställning till mer reguljära organisationer (varpå man även fick en definition därav). Han var dock något pressad då föregående talare dragit över tiden.

Efter den sista kaffepausen, då jag återigen fick chansen att framstå som lite löjlig inför en av bokens författare, var det dags för en paneldebatt, och tyvärr är inte mina anteckningar här fullständiga i fråga om vilka som satt i denna panel, och därför nämner jag inga namn. Vi hade under dagen uppmanats att lämna in frågor till denna. Jag hade hörsammat, så även Anna Gatti från SULF och Åsa från SU. Först ombads dock panelen sammanfatta dagen, och återigen blev det mycket personliga reflektioner, dock kom ett och annat av vikt. Mobilitet och rörlighet framhölls, och även FU togs spontant upp. Frågorna som lämnats in delades ut till panelmedlemmarna, och min, som löd något i stil med Vad spelar doktorandens villkor för roll för kreativitet och kvalitet? (vi fick inte nyttja mer än 10 ord), fick väl inget särskilt givande svar, men gjorde åtminstone att FU återigen nämndes i ett sammanhang där den närapå glömts bort.

En på det hela taget högintressant, om än något oroande, dag, och jag hoppas fler sådana arrangemang och diskussioner kommer hållas i framtiden, och då gärna i KVAs regi.

domi

2010-05-31T15:00:00.005+03:00

Allt är som vanligt nu, jag sitter på institutionen, och det är som om jag aldrig varit borta. Dusterna med bibliotekssystemet är bekanta, om du har fräckheten att önska en bok som visar sig vara förkommen, är det omöjligt att få besked om ett nytt ex kommer införskaffas, eller om man har möjlighet att få fjärrlåna den (det har hänt att man vägrats fjärrlåna eftersom boken finns i katalogen), och sådant sker definitivt inte per automatik.

Resten av tiden splittras av möten, småplock och glada stunder såsom promotionstårta, och det är återigen bevisat, att man måste vara utomlands eller i alla fall fjärran från sin arbetsplats för att få något producerat. Vidare står sommaren för dörren, sol och gin kommer förhoppningsvis dominera ens dagar framöver, och med viss sorg lämnas sålunda avhandlingen åt sidan för nu.

Sålunda, några notiser:

- Imorgon, 1 juni, kan man lära sig mer om bysantinsk konst genom två föredrag här i Uppsala. Båda föredragen äger rum i rum 2-0024:

"Klockan 13.15 talar Maja Kominko (Oxford) om illustrerade handskrifter under titeln "More than words: illustrated Byzantine manuscripts of the Christian Topography".

Klockan 15.15 talar Elisabeth Piltz (Uppsala) om bysantinsk konstteori
under titeln "Cosmos as icon: on Byzantine art theory".

Alla intresserade är hjärtligt välkomna till ett eller två föredrag!"

- Ars edendi kör ända in i kaklet denna termin med två föreläsningar nästa vecka:

"ARS EDENDI LECTURE BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Tapestries of quotation: the challenges of editing Byzantine texts"

Monday, June 7th, 5-6 pm (William-Olssonsalen, Geovetenskapens hus, Frescati )

Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys will give the Ars edendi Lecture on the importance of editing compilatory medieval texts, the idiosyncratic editorial challenges of texts made up of quotations, the medieval culture and its usage of sources.

ARS EDENDI SEMINAR BY ELIZABETH & MICHAEL JEFFREYS
"Challenges in Editing the Letters of Iakovos Monachos"

Tuesday, June 8th, 10.15-12 am (D247, Frescati)

The seminar will be dedicated to challenges and decisions faced by Prof. Elizabeth and Michael Jeffreys in editing the Letters of Iakovos Monachos (XII century): Iakovos' compositional technique, the choice of readings and emendations, the insertion of different apparatus,etc."

- Ytterligare en recension av Iliaden-en cover, och denna artikel upptäckte jag eftersom den anslagits i fikarummet, så visst finns fördelar med att vara tillbaka. Vi finner där en metafor som inte är att leka med:

"Men här haltar det, slangen känns mest som en tårtgarnering plundrad av ett barnkalas och den försvinner i långa partier." [Slangen eller garneringen?]

- I UNT finns även mer Linnér:

"Vilken var drivkraften bakom denna häpnadsväckande verksamhet? Han nämner den själv i både förord och efterskrift: den stora diktens förmåga att få ”den mänskliga tillvarons bräcklighet och futilitet att lysa upp av gudomlig glans". I sina tidigare böcker har Linnér beskrivit sin glädje att skriva om den grekiska litteraturen. Det verkar som om själva skrivandet hade samma effekt som en drog och gjorde honom hög. I likhet med andra stimulantia var den uppenbarligen beroendeframkallande. Enbart under det sista decenniet av sitt liv, mellan 82 och 92 års ålder, gav han ut inte mindre än fem böcker inom samma ämnessfär."

- Och så en av Olof Hermelins "Hecatompolis suionum, Svenskarnas hundra städer":

"Idén är inte hans egen. Under medeltiden och renässansen fanns det en hel diktgenre, som sjöng bestämda städers lov. Ofta tillgick det så att man lät städerna besjunga sig själva, och ibland fick de besjunga varandra. Men på latin, naturligtvis! Ty om det gällde att skryta med den egna nationens alla märkvärdiga städer och man ville bli förstådd utanför det egna landets gränser, måste man ju tillgripa det enda internationella språket.

Vad en bildad människa visste inom medicin, naturvetenskap, geografi eller historia på 1600- talet hade hon i regel inhämtat i latinsk litteratur. Det spelade sedan ingen roll om vederbörande bodde i Filipstad, Dorpat, Prag eller Paris. Latin måste man kunna. Och kunna skriva!

När Olof Hermelin lämnar det första svenska bidraget till genren, är han blågul så att det förslår. Mycket gärna diktar han om städer som utgör befästningar eller militära stödjepunkter. Ofta har där rasat drabbningar, där svenskarna vunnit över sina fiender. Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Karlshamn, Landskrona, Varberg, Marstrand samt Kungälv (med Bohus fästning) kan nämnas som exempel."

barbam primam posuit conditamque in auream pyxidem

2010-05-30T23:09:00.002+03:00

Varför har jag inte upptäckt Kate Beaton tidigare? Serien ovan är härifrån, och resten hittas här.

ridete quidquid est domi cachinnorum

2010-05-26T17:10:00.003+03:00

Hmeresan var mer omskakande än jag kunde tro, flyg och tranfer gick smidigt, men attt vara tillbaka i hmlandet, omgiven av det svenska språket och bekanta ansikten var chockerande, och att interagera dagligen med riktiga människot kändes knepigt i början då man fått vara ifred i biblioteket i runt 4 månader.

Har hunnit med massor under den knappa vecka som jag varit repatrierad allt från bröllop till utomhusnattsudd vid vatten, men även konferens, möten in absurdum och något litet nosande på arbete. I öppnandet av filerna vid hemkomst inser jag att lite blev det ändå gjort over there, och naturligtvis är punktform det bästa sättet att redovisa detta!
Sålunda, PSU-vistelse i siffror:

Sidor anteckningar: 250
Sidor som typ med god vilja och charitable heart kan kallas avhandlingstext: 75
Sidor av detta som kanske kommer gå att använda: 20?
Böcker (av akademiskt slag) lästa/skummade: 75-80
Artiklar med samma behandling: 30
Kopierade artiklar: 10
Nerladdade artiklar: 45
Böcker (av lättsam karaktär) lästa/skummade: 75-80
Antal gånger som man hotade att stänga mitt amerikanska bankkonto for "non compliance with the Patriot act": 2 (lång historia)
Horatiuskurs auskulterad: 1
Historisk lingvistiktikurs auskulterad: 1
Baffling issues som fick mig att känna mig icke-amerikansk och främmande: rasfrågan och det där med tryck på t-tröjorna (bubblare: mängden high fructose corn syrup i allt)
Anskaffad bihandledare: 1

Summa summarum; skrivandet av avhandling är nu påbörjat på riktigt, och det var vanisnnigt givande, men ack vad skönt det är att vara hemma!

o quid solutis est beatius curis,
cum mens onus reponit, ac peregrino
labore fessi uenimus larem ad nostrum,
desideratoque acquiescimus lecto?
hoc est quod unum est pro laboribus tantis.

capita aut navia

2010-05-16T15:44:00.006+03:00

Evenemangstips och två svenska funderingar:

- I Uppsala hittar man i nästa vecka två öppna föreläsningar med prof. Bella Vivante från University of Arizona:

Tisdag 18 maj, 14-16, hus 2, rum 0024,
'The importance of ancient Greek women's rituals for concepts of
female identity'

Torsdag 20 maj, 14-16, hus 7, rum 0042
'The portrayal of ancient Helen in modern film'.

Från den korta presentation av prof. Vivante som medföljde:

"Vivante has also published a translation of Euripides called 'Euripides' Helen' in 'Women on the edge. Four plays by Euripides'. Her last monograph, 'Daughters of Gaia: Women in the ancient Mediterranean world' was published in 2007 and she is presently working on a research project on 'Helen: Icon of womanhood in ancient Greek and modern poetry'. She has also used her cross-disciplinary approach to present a theoretical perspective on how to gain further insights into ancient Greek society through the build-up of the language in the article 'The primal mind: Using native American models to study women in ancient Greece'. Apart from her publications she has also had time to travel extensively in Greece and Turkey."

- Hade en ganska speciell upplevelse här i lilla State College, i och med den uppmärksammade attacken på Lars Vilks i Uppsala i veckan. Satt och läste vid lunchen den pyttiga lokaltidningen Centre Daily Times (allvarligt talat, den får TT-ELA att framstå som International Herald Tribune), och där, under deras inköpta notiser (deras journalister verkar bara syssla med sport, helst på high school-nivå, samt viss rapportering om hemvändande soldater), fanns en om attacken, med till och med en liten bild. Det var enormt konstigt att sitta så med en kalkonsmörgås mitt i rural Pennsylvania, och spontant och plötsligt träffa på en bild på en sal som är bara några hundra meter från mitt kontor i Uppsala, den sal där jag antagligen, deo volente, kommer försvara min avhandling. Ihresalen, nu internationellt celeber!

- Åh, på måndag den 17 maj gästar Svenska Litteratursällskapet i Finland historisk-filosofiska och språkvetenskapliga fakulteten, UU, på sin jubileumsturné. (Tack vare dem fick jag ju tillbringa en magisk vecka i Helsingfors.) Alla är hjärtligt välkomna tydligen! Programmet, som går av stapeln universitetshuset, sal X, ser ut så:

10.15 Svenska litteratursällskapet – en kultur- och vetenskapsfrämjande
kunskapsorganisation, forskningschef Christer Kuvaja

10.45 Vad sjunger finlandssvenskarna?, professor Ann-Mari Häggman

11.25 Paus

11.35 Hundra år av kollegiala kontakter – litteraturhistoriker och
textkritiker i Uppsala och Helsingfors, fil.dr Pia Forssell

12.15 Rättsarv, tacksamhetsskuld, nationalism - svenskt och finskt i
Finland efter 1809, professor Max Engman

- Ett sista tips i Uppsala: den 21 maj, Universitetshuset sal IV, Biskopsgatan 3, Uppsala, 10:00, försvaras avhandlingen Constructing Athenian Masculinities: Masculinities in Theophrastus' Characters and Menander's Comedies:

"With the use of Connell’s theory on hegemonic masculinity a complex picture of masculinities emerges that intersects several social constructions including age, financial and social belonging. The hegemonic masculinity that emerges is one of Athenian citizenship at the age of being a kyrios with an oikos that contained children. It is also a masculinity that is dependent on fulfilling or obtaining the three virtues of sophrosyne, autarkeia and philantropia. The hegemonic masculinity seems to be one of nostalgia, focusing on how the contemporaries of Theophrastus and Menander perceived the hegemonic masculinity of a past era when Athens was one of the great powers in the region without foreign domination and interference"

- Ars edendi har även de föreläsningar i veckan, dock i Stockholm:

Torsdag, 20/5, 17.00-18.00
William Olsson-salen, Frescati
Pascale Bourgain: Stylistique comme instrument de travail pour l’édition des textes

Fredag, 21/5, 10.00-12.00
D247, Södra huset
Pascale Bourgain: Mise en page de poésies lyriques latines dans les manuscrits

"Professor Pascale Bourgain, forskningsledare på Ecole nationale des Chartes, Sorbonne, Paris, är specialist på medeltida latinsk litteratur. Hon är välkänd för sina många inspirerande och lärda verk, för sitt arbete med Atelier des Médievistes, Manuel du Latin médiéval, för editioner av bl. a. Gregorius av Tours, Adémar de Chabanne, av homilietexter och av medeltida poesi, liksom för sina studier av de medeltida handskrifternas uppbyggnad och mise en page, samt för sina studier av medeltida latinsk stilistik"

- Jag finner på många vis Frau Doktor Professor Witt-Brattström vara helt fantastisk, och jag lär läsa det senaste hon skrivit, men detta får mig att resa ragg:

"Så egentligen har vi offrat flickorna i och med samskolan. Det kan man se nu. Fler unga kvinnor än män tar visserligen universitetsexamen men de mår sämre."

Jag tänker inte argumentera om huruvida samskola är bra eller dåligt, men jag måste säga nåot om det där "mår sämre". Vad har vi för kriterier på att "må bra/dåligt/sämre"? Vad innebär det att "må bra/dåligt/sämre"? Och vad har vi för jämförelsematerial här, att det mås sämre numer? Hur jämför man ”må-bra:andet” hos tjejer idag med dem anno dazumal? Självförtroende barometern från år 1954? Finns inget sådant material, är jag rädd för.

Självförtroende, välbefinnande, "må bra"etc är säkert otroligt viktiga och säkert indikativa på något, men frågan är hur i hela friden man mäter skiten. Jag vet ingen vettig metod. (Jag vet ytterst lite om statistik och psykologi egentligen, men jag vet ett och annat om att jämföra äpplen och päron. I synnerhet här fallerar det stort, ty vad är underlaget? Räcker det att en viss generation säger sig, eller utpekas såsom "sämre mående"? Tydligen är inte det knutet till prestation på något vis, då kvinnorna har fler universitetsexamina.

Alltså tillskrivs att "må bra" något slags egenvärde, och är inte heller mätbar, då prestation är oavhängigt. Det har tydligen ingenting med psykologiskt beteende att göra, då karlar tar livet av sig i högre utsträckning, vilket väl bör tyda på en viss frånvaro av "må bra". De är också mer benägna att vara missbrukare (även om det svagare könet kämpar att komma ikapp där). Kvinnor blir dock oftare ihjälslagna av någon de säger sig älska eller som säger sig älska dem, och det bör väl tyda på dåligt självförtroende, eller kanske taskigt "må bra". Likaså är ätstörningar och självskadeebeteenden vanligare hos damer. Men har detta ökat? Och vilket är "värst"? Är det bättre att vara ätstörd och underarmskarvande än att ta livet av sig? (Det finns egentligen för många variabler här med frågor som rapportering, öppenhet, psykofarmaka, genusbundna beteenden etc, men faktum kvarstår att jag inte vet hur man mäter eller blankt kan konstatera att kvinnor "mår sämre" numer. (Och vad i hela friden är att "må bra"? Är det ett självändmål?) Må vara sant, men visa!) Jag har ingen aning om vilken grupp eller generation som mår sämst och finner dessutom den frågeställningen ointressant, då vi inte har några bra metoder för att beskriva ett sådant begrepp eller mäta och jämföra sådant material.

Feminism tränade mig vetenskapligt. Det fick mig att ifrågasätta, att ta reda på källan och inte lita på vad som står i det lösryckta citatet, att även titta på metod och urval, att fundera över vem källan är och vad det kan finnas för motiv där, och fundera över vilka som inte fått uttala sig. Det lärde mig att saker inte alltid varit som de är och att bara för att de är som de är så betyder det inte att det är något slags normaltillstånd givet av naturen som alltid bör råda. (Feminism och vetenskap går hand i hand för min del, därav denna irritation över ett så slarvigt uttalande.)Feminism är i högsta grad relevant än idag (för den som undrar); saker som kön, klass, sexualitet, abort, genus väcker alltjämt enorma olösta frågor i vårt samhälle och värld, men vi kommer närmare lösningar, förståelse och krossande konventioner om vi studerar problemen vetenskapligt och har information och kontext när vi angriper dem.

studium et scientia

2010-05-11T17:05:00.000+03:00

Igår var åtskilliga latin-maillistor abuzz med att det plötsligt fanns ett lektorat i latin att söka vid Högskolan på Gotland. Ingen, eller få, verkade ha hört talas om det, och kruxet var att ansökningstiden gick ut samma dag, alltså måndagen den 10 maj. Vidare fanns utlysningstexten ingenstans att tillgå, man var tvungen att kontakta registratorn för att få denna, och när man då ställde den naturliga följdfrågan till administrationen vid sagda högskola var detta utlysts (hittades inte under lediga jobb på deras egen hemsida, och fanns inte på arbetsförmedlingens) kom undvikande svar och löfte om att frågan skulle sändas vidare.

Curiouser and curiouser.

Latinbloggen har nåtts av åtskilliga rykten kring denna tjänst, men vågar inte riktigt, ens lätt insinuant, redogöra för dem här, även om en del är ganska skoj. Dock, på det att vi tydligen var flera som skrev till dem och undrade vad som pågick, så har ansökningstiden förlängts till 21 maj, och det finns nu även en utlysning på nätet! (Ett väldigt obekräftat rykte säger att utlysningen tidigare blott anslagits på anslagstavlan på campus, men det måste väl vara helt fel, ty ingen högskola med självaktning skulle väl göra så?)

cecini pascua, rura, duces.

2010-05-09T18:23:00.000+03:00

Borde egentligen sitta och läsa om senantik Vergilius-reception, och fundera särskilt över allegori, men blicken vandrar ständigt till de medeltida kapitlen, med de snillrika och småvansinniga Vergilius-legenderna som florerade, och den uppfinningsrika poesin som beskriver intressanta, men i högsta grad fiktiva situationer. Som här, St Paul gråter vid Vergilius' grav:

Ad Maronis mausoleum
Ductus, fudit super eum
Piae rorem lacrimae:
Quem te inquit reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'

När jag googlade reda på versen i fråga, hittade jag denna fantastiska passage i en föreläsning av A. E. Housman (ni vet, kära Tartt-fans, han med With Rue My Heart Is Laden), där den travesteras for att, såsom vanligt är, hacka på Shakespeares "small Latin and less Greek":

I can imagine Virgil himself, in the year 1616, when he welcomed Shakespeare to the Elysian fields, I can imagine Virgil weeping and saying

`Quem te reddidissem,
Si te vivum invenissem,
Poetarum maxime!'

Virgil and the Greeks would have made Shakespeare not merely a great genius, which he was already, but, like Milton, a great artist, which he is not. He would have gained from the classics that virtue in which he and all his contemporaries are so wofully deficient, sobriety. He would have learnt to discriminate between what is permanently attractive and what is merely fashionable or popular. And perhaps it is not too much to hope that with the example of the classics before him he would have developed a literary conscience and taken a pride in doing his best, instead of scamping his work because he knew his audience would never find out how ill he was writing. But it was not to be; and there is only too much justice in the exclamation of that eminent Shakespearian critic King George III, `Was there every such stuff as great part of Shakespeare?' Shakespeare, who at his best is the best of all poets, at his worst is almost the worst. I take a specimen not from any youthful performance but from one of his maturest works, a play which contains perhaps the most beautiful poetry that Shakespeare ever wrote, The Winter's Tale. He desires to say that a lady shed tears; and thus he says it: `Her eyes became two spouts.' That was the sort of atrocity the Elizabethan audience liked, and Shakespeare gave it them to their hearts' content: sometimes, no doubt, with the full knowledge that it was detestable; sometimes, I greatly fear, in good faith, because he had no worthy model to guide him.

Nescio quid maius nascitur Iliade

2010-05-08T17:51:00.001+03:00

Det går i rasande fart, tiden här är snart slut, och de sista dropparna produktivitet kramas ur bibliotekets trasa. Jag skriver, skriver och skriver, i rasande fart, och buntar ihop ett gigantiskt elektroniskt manus att digitalt föra med hem.

Jag har ett 50-sidigt utkast till mitt absolut jobbigaste kapitel, och även om det inte är bra, det mesta kommer behöva strykas av ren skam, åtskilliga trådar är ännu inte uppnystade och resonemanget är alltjämt av "'cause I say so"-modellen, så minns jag att för inte länge sedan trodde jag att jag aldrig skulle kunna tackla just den här avdelningen av avhandlingen, så jag utbrister ändå i ett belåtet, men tyst, "yay me", även om det kommer säkerligen ge enormt bakslag mentalt att jag skryter med det här.

Sålunda, om ni inte vill i detalj höra om min enormt spännande skrivprocess (kort sammanfattning: kaffe, svordomar, kaffe, carved turkey sandwich från Irvings, dagdrömmar, despair och hopplöshet, kaffe, smygtittande på gossarna som joggar utan tröjor utanför bibblio-förnstret, mer kaffe; post-its figurerar även starkt), så finns det inte alltför mycket att meddela:

- Min spell check ändrar arripuit till "armpit" hela tiden, vilket efter ett visst antal koppar är hysteriskt kul.

- Jag har den senaste tiden konsumerat en hel del Augustinus, vilket kan göra även den bäste matt, inte bara för att denne var så produktiv, utan för att alltför många personer bestämt sig skriva om honom. För alla som någonsin ska ta sig ann Confessiones, vill jag dock tipsa om denna fantastiska resurs, inte bara hemsidan i sig, men i synnerhet att O'Donnells kommentar här hittas i elektronisk och sökbar form. Jag älskar detta sekel.

- i SvD hittar man i en trippel-recension av Iliaden – en cover, Antiken by Night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, samt The Lost Books of the Odyssey:

"Dimitrios Iordanoglous ”Iliaden – en cover” är inte direkt något fromt försök att dikta vidare på traditionen, utan snarare en intervention i litteraturhistorien. Okej. Vad händer om vi klipper bort döda punkter i storyn, om skeppskatalog och lite troper och figurer suddas ut? Eller som författaren själv beskriver sin ombyggnation av det homeriska huset i den fingerade intervju som fungerar som förord: ”Jag har /…/ målat om väggarna /…/ Och så har jag kastat ut lite gamla möbler och satt upp en fet parabol, till grannarnas förtret.”

Resultatet har blivit en snabbläst Iliad, där tonvikten ligger på handling, eller, låt säga, action, och där – i linje med parabolen ovan – de stridande lika väl kan dra en Glock som svärd eller spjut. Fortfarande levereras berättelsen i 24 kapitel, men på en effektivt och intensivt doserad prosa istället för hexameter. Och gudarna är kvar i leken, distanserat gestaltade som ett grälsjukt kotteri, där man gärna går bakom ryggen på varandra, men givetvis, i slutänden, sluter upp gentemot människornas öde i det timliga livet.

...

På en konceptuell nivå är Iordanaglous cover ett intressant försök. Den pekar på hur musik, konst och litteratur idag försöker upprätta andra förhållningssätt till det överdådiga förråd som biblioteket och arkivet i vid bemärkelse erbjuder. Inte allusion, citat och vidarediktning, men appropriering, sampling och omskrivning. Å andra sidan är inte själva läsningen särskilt omvälvande. Ibland är det kul, men framför allt har snitten och omskrivningarna blottlagt vilken våldsam och brutal historia det handlar om. Men det känns kanske inte som en förstasidesnyhet.
...

Än mer vältalig och sinnrik i sitt försvar för en aktiv och aktualiserande omläsning av antiken är Iordanoglou i den essä han nyligen gav ut under titeln ”Antiken by night. Sex droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen”. Här läser han Sapfo, hellenistiska epigram och historien om Odyssesus resa till lotofagerna, bland annat, med sikte på de tre motiv som identifieras i bokens titel. Latin Kings och annan hip hop samordnas med äldre och yngre forskning kring antikens kultur och konst, och resultatet har en hög grad av energi, fräckhet och idérikedom. Det är en essä i bästa mening, som direkt får en att vilja läsa mer, och läsa om."

- Jag har mötts av vågor av Penn State-alumni och blivande alumni dessa dagar, examensceremoniern är denna och nästa vecka, och allt är mycket rörande (t.ex mottagningen för de som fullgjort officersprogram under sin collegetid, man ser dem fotas med sina stolta familjer i splitter nya uniformer, och man försöker att inte tänka på att de kan hamna i Irak), och känner mig sålunda tvungen för att motverka detta att hänvisa till en intervju i NYT med en alumna från just detta illustra universitet som skrivit en bok om sin affär med Norman Mailer. Thus the seduction (gah!):

"After a round of edits, he placed his hand on her shoulder. “Take off your panties,” he said soon after, according to the book. “I want to experience your soul.”

ab epistulis

2010-04-29T18:28:00.001+03:00

Veckans sortes-fynd i kategorin "senare tradition i kombination med amerikansk historia"!
John Adams, USAs andre president (och förste vice-president), anspelar på dessa i ett brev till sin hustru, den fantastiska Abigail. Deras korrespondens, vitfrejdad och högintressant, finns i behändig Penguin-pocket (se; vilken lyckosam gegga av saker jag gillar), varifrån brevet nedan är hämtat.

Även om detta is a rare treat, och ett skojigt fynd, så sätter det obehagligt mycket tankar i rörelse, och jag börjar genast fundera på varifrån John Adams kan ha lärt sig om detta. Inte du Cange skulle jag tro, då beteckningen sortes biblicae inte används där, kanske du Resnel, då det kanppast kan vara Gibbon, eftersom första volymen av Uppgång och fall utkom först 1776. tål att fundera på.

Philadelphia, 16 September 1774

Having a Leisure Moment, while the Congress is assembling, I gladly embrace it to write you a Line.

When the Congress first met, Mr. Cushing made a Motion, that it should be opened with Prayer. It was opposed by Mr. Jay of New York and Mr. Rutledge of South Carolina, because we were so divided in religious Sentiments, some Episcopalians, some Quakers, some Aanabaptists, some Presbyterians and some Congregationalists, so that We could not join in the same Act of Worship.-Mr. S. Adams arose and said he was no Bigot, and could hear a Prayer from a Gentleman of Piety and Virtue, who was at the same Time a Friend to his Country. He was a Stranger in Phyladelphia, but had heard that Mr. Duché (Dushay they pronounce it) deserved that Character, and therefore he moved that Mr. Duché, an episcopal Clergyman, might be desired, to read Prayers to the Congress, tomorrow Morning. The Motion was seconded and passed in the Affirmative. Mr. Randolph our President, waited on Mr. Duché, and received for Answer that if his Health would permit, he certainly would. Accordingly next Morning he appeared with his Clerk and in his Pontificallibus, and read several Prayers, in the established Form; and then read the Collect for the seventh day of September, which was the Thirty fifth Psalm. -You must remember this was the next Morning after we heard the horrible Rumour, of the Cannonade of Boston.-I never saw a greater Effect upon an Audience. It seemed as if Heaven had ordained that Psalm to be read on that Morning.

After this Mr. Duché, unexpected to every Body struck out into an extemporary Prayer, which filled the Bosom of every Man present. I must confess I never heard a better Prayer or one, so well pronounced. Episcopalian as he is, Dr. Cooper himself never prayed with such fervour, such Ardor, such Earnestness and Pathos, and in Language so elegant and sublime-for America, for the Congress, for The Province of Massachusetts Bay, and especially the Town of Boston. It has had an excellent Effect upon every Body here.

I must beg you to read that Psalm. If there was any Faith in the sortes Virgilianae, or sortes Homericae, or especially the Sortes biblicae, it would be thought providential.

It will amuse your Friends to read this Letter and the 35th. Psalm to them. Read it to your Father and Mr. Wibirt. -I wonder what our Braintree Churchmen would think of this?-Mr. Duche is one of the most ingenious Men, and best Characters, and greatest orators in the Episcopal order, upon this Continent- Yet a Zealous Friend of Liberty and his Country.

I long to see my dear Family. God bless, preserve and prosper it.

Adieu.

John Adams

Two years later, on July 4, 1776, when the Declaration of Independence was ratified, Duché, meeting with his church’s vestry, passed a resolution stating that the name of King George III of Great Britain was no longer to be read in the prayers of the church. Duché complied, crossing out said prayers from his Book of Common Prayer, committing an act of treason against England, an extraordinary and dangerous act for a clergyman who had taken an oath of loyalty to the King. On July 9, Congress elected him its first official chaplain.

However, in 1777, after the British had occupied Philadelphia, Duché wrote to Washington urging him to rescind the Declaration, fled to England, and was declared by Adams “an apostate and a traitor.”

Melius est reprehendant grammatici quam non intellegant populi

2010-04-26T05:54:00.001+03:00

Jag är exalterad och upprymd över Rädda Carolinas (eller RäCa som vi internt förkortar det) framgångar i kårvalet, och hoppas (tyvärr antagligen fåfängt) att detta ska få UU att inse vikten av goda bibliotek, och göra en rejäl satsning.

Jag har ju den enorma förmånen att få vistas vid ett enormt välfungerande sådant här vid Penn State, jag har redan gushed about it, och det måste sägas, att även om hemlängtan börjat smyga sig på, så är det med stor smärta som jag kommer att lämna denna fristad och resurs. Var morgon (eller ja, förmiddag) möts jag av den här synen då jag vandrat över det breda campusområdet, distraherad enbart av de fräcka och påflugna ekorrarna som hänger kring:

Öppetiderna är, och jag vet att jag tjatar, ljuvliga, biblioteket har vardagar (förutom fredag) och söndagar öppet till midnatt, och en läsesal har öppet dygnet runt (biblioteket bjuder på bussresa hem om du satt dig där att plugga, man kan få liten kupong att lösa in ombord). Nu i tentatider har hela alltet öppet till 2 på morgonen, och det innefattar allt, specialsamlingar och utlåningsdiskar, samt förstå kaféet. Samlingarna är enorma, och det de inte har ordnar de bums, och jag har verkligen prövat dem (obskyr nedlagd polsk tidskrift från 1910-talet etc.), och har inte blivit besviken. (Detta ger mig visst hopp om Uppsala, tydligen var PSUs bibliotek uselt för circa 20 år sedan, men genom en mycket medveten satsning så har man byggt upp ett av de bättre i USA. Kan de, kan vi?) Man får det dessutom i pdf, så jag har byggt upp en prydlig samling på datorn.

I början av min vistelse fick jag visserligen ett skrivbord på institutionen, men jag har inte trivts så bra vid det, utan tillbringar det mesta av min arbetstid vid min carrel, skrivbord med låsbart skåp:

Sålunda sitter jag fint vid ett fönster, och har medvetet valt en plats i de slaviska smalingarna, då jag inte vill bli distraherad av böckerna kring mig och det faktum att de är på alfabeten som jag inte begriper hjälper. (Bara något rum bort finner man de klassiska samlingarna, vilket är mycket praktiskt.) Samlingarna är helt öppna, och det ack så nödvändiga slöbläddrandet sker sålunda obehindrat, och man behöver aldrig vänta på en bok, utan kan själv plocka. (De har även ett fantastiskt system med elekroniskt "browsande", ty om du letar reda på en bok i onlinekatalogen, kan du även se vilka böcker som står kring den!)

Notera den plastiga blå muggen, som har ett speciellt lock som innebär att jag får ta med mig kaffe in i samlingarna! (Jag har naturligtvis redan haft sönder locket i fråga, men det syns inte som tur är.) Den närapå halvlitersstora muggen fylls med kaffe i bibliotekets eget fik för 1.50, och det är acceptabelt i samk och styrka. (Fiket runt hörnet serverar Peet's, betydligt bättre än Seattle's Best i bibbliocaféet, för samma pris, men stänger 17.00. FYI)

En ytterligare anledning till min kärlek är de reliefer vid ingången, som knappast är stor konst, men har eviga visdomsord, samt med en liten latinsk klurighet inbakad:

Och för at avsluta, några ord från Isidorus om bibliotek som känns passande:

Sunt hic plura sacra, sunt hic mundalia plura;
ex his si qua placent carmina, tolle, lege
Prata vides plena spinis, et copia floris;
Si non vis spinas sumere, sume rosas

ebriis doctoribus

2010-04-23T03:59:00.003+03:00

Efter en hel del flängande, som till Washington D.C och det legendariska Pittsburgh, så är jag tillbaka, och ska nu göra de sista veckorna här vid PSU innan återvändandet till fosterlandet. Solen är här, det är grönt och vårigt, med dagar av sommarvärme emellanåt. Studenterna har bytt pyjamasbyxorna mot korts och flip-flops, och de ständiga tröjorna som visar vilket universitet vid för tillfället är vid. Deras termin är slut strax, och många av de seniorerna har arbetsintervjuer på campus, så man ser dem i dräkt och kostym, med the dress shoes i handen och flip-flops på fötterna.

Gräset är grönt, folk sysslar med jonglering, frisbee och hacky sack (and of course the requisite guy on a unicycle), träden har precis blommat ut (så vackert!), och köerna utanför the Creamery är ständigt långa, och det känns konstigt att det inte är långt kvar. Hemlängtan har kommit smygande men samtidigt har jag blivit så van vid det liv jag lever här, att det är svårt att tänka sig något annat. Har dessutom känt mig lite isolerad från Sverige den senaste veckan, ask-molnet har ju skurit av flygposten (tänker tillbaka på hur man under Paris-kommunen och ockupationen dessförinnan inte bryddes sig så mycket om svälten, utan frånvaron av post var olidlig, och alla de spännande ballonger och annat som utvecklades för att få brev och tidningar över fiendelinjerna. Snittblommor och mango kan man undvara, men post!).

Hursomhaver, jag återvände efter mina resor till State College i tid för att vara med vid en hyllning till min käre värd-professor, giganten (kanske lite kort för det, dock) Phil Baldi. Det hela bestod av några testimonials från uppskattande kollegor, en föreläsning från festföremålet själv samt mottagning med mingel efteråt (med det fantastiska konceptet open bar). Den stora överraskningen var att det strax ska publiceras en festskrift till Baldi, på Brill förlag, beskedet hade kommit samma morgon. Baldi var verkligen överraskad och hävdade att han inte var gammal nog ännu. Orsaken till detta event på tjusigt hotell var förstås den förestående pensioneringen, men hedersdoktoratet från Uppsala nämndes flera gånger, hans institutionen ville visa att även de uppskattar honom.

Jag kunde inte annat än instämma i de berömmande ord som östes denna dag, i synnerhet vad det gäller hans pedagogik. Dekanen läste högt de omdömen som lagts upp på den omstridda sidan Rate my professor, där det berättas om vilken bra föreläser han är, visserligen krävande men ack så rolig. Jag har haft ynnesten att få följa en av hand kurser denna vår, och han är fantastisk. Man får en kritisk översikt av den historiska lingvistiken, och vid inlärandet av namn och teorier får man inte bara metod och exempel, men även kontext, vilket gör att man får instrument att utvärdera och förhålla sig till denna vetenskap. Samtidigt har man otroligt kul, det är "högt i tak", diskussioner och ifrågasättande uppmuntras, och Baldis egen sardoniska one-liner humor genomsyrar varje föreläsning. I de grundläggande teorierna har några bra minnesregler , uttryckta på typiskt Phil-vis fastnat för evigt, såsom den stora favoriten; "phonology drives the bus" och dagens bästa, som rör ett specifikt exempel; "morphology takes phonology down a dark alley and beats the crap out of it". Det är tyvärr sista terminen som han undervisar och det gör mig ont att inte fler kommer få ta del av denne lysande lärare. Dock, jag rekommenderar alla, och i synnerhet latinisterna att ta sig igenom The Foundations of Latin, redan en klassiker, eller ta sig an det framtida standardverket New Perspectives on Historical Latin Syntax (nästa del kommer i juni!).

Lexicon Slavonicum

2010-04-19T01:47:00.007+03:00

Som alltid gör man en rad trevliga och intressanta bekantskaper när man bor på Svenska Institutet i Rom. Min trivsamma rumsgranne denna vulkaniska vår är slavist och professor i ryska. Det som fört henne till Rom är ett latinskt-slaviskt lexikon med flera hundra år på nacken. Den uppmärksamma Uppsalastudenten har i sitt universitetsbibliotek lagt märke till porträttet av Johan Gabriel Sparwenfeld. Denne för sin tid extraordinära man levde år 1655-1727.

Han var enda barnet till en militär som adlats på grund av sina förtjänster och modern var av släkten Uggla. Johan Gabriel kom till Uppsala året han fyllde åtta och tillbringade tretton år i staden. Innehållet i hans studier är inte känt, men troligen rörde det sig om historia, lagtexter och främmande språk. För sin samtid var han en lärd resenär med stora språkkunskaper. Det sägs att han talade fjorton främmande språk plus förstod ett par till. Han var känd för sina kunskaper i de slaviska språken, särskilt ryska. Under tretton år av sitt liv befann sig Sparwenfeldt utomlands. Den första resan i Europas varade i fem år och han ägnade sig åt studier i bibliotek och arkiv, sökte upp lärda män och boksamlare och skaffade sig kontakter. Den andra resan som varade i tre år gick till Ryssland. Den tredje resan genomfördes på uppdrag av Karl XI och hade som syfte att finna och om möjligt inskaffa ”de Sveo-Gothiske Antiquiteter” som enligt ryktet skulle finnas gömda i olika arkiv och bibliotek i Europa. Den nyblivna svenska stormakten ville bevisa att man hade ett ärorikt förflutet. Resan gav ingenting ur götisknationalistisk synvinkel, men Sparwenfeld förvärvade värdefulla böcker och handskrifter i de mest skilda ämnen.

När han befann sig i Rom i juni 1692 fick han audiens hos påven Innocentius XII och skänkte till denne ett latinsk-slaviskt lexikon, en gåva som han menade kunde vara till nytta i den slaviska missionen. Som tack fick Sparwenfeld nycklarna till Vatikanens bibliotek och arkiv, en ära som aldrig tidigare tillfallit en protestant. Det protestantiska Europa tyckte dock inte om att han som adlig svensk protestant försett katolikerna med detta hjälpmedel för missionsarbete i slaviska länder. Sparwenfelds syfte med donationen var troligen mer självisk, nämligen att få lexikonet tryckt med Vatikanens hjälp eftersom man där förfogade över många exotiska alfabeten, bland dem det kyrilliska. Förberedelser för en tryckning gjordes också, men arbetet slutfördes aldrig.

Efter hemkomsten fick Sparwenfeld anställning vid hovet, gifte sig och fick åtta barn. Redan ganska tidigt under sin livstid började han placera ut delar av sin enorma boksamling på olika svenska bibliotek. Huvuddelen av den stora slaviska samlingen kom att hamna i Uppsala. Min rumsgranne Professor Birgegård har kommit att ägna en stor del av sitt liv åt denne intressante och ständigt nyfikne man. Exempel på hennes arbeten för den intresserade följer här:

Johan Gabriel Sparwenfeld and the LEXICON SLAVONICUM. His Contribution to 17th Century Lexicography, 1985.
Sparwenfeld, J.G., Lexicon Slavonicum, ed. Ulla Birgegård, voll. I, II, III, IV, Index, Uppsala 1987, 1988, 1989, 1990, 1992,
J.G. Sparwendfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684-87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård, Slavica Suecana, Series A-Publications, Vol. 1, 2002.

Terme dei Papi

2010-04-15T19:34:00.003+03:00

Då bloggens innehavarinna försvunnit till Pittsburgh, har undertecknad arkeolog fått möjligheten att komma med lite utfyllnad från Svenska Institutet i Rom. Under den här vistelsen har jag äntligen lyckats besöka svavelbadet vid Viterbo, Terme dei Papi, för första gången. I arla morgontimma, för att få lite lugn och ro i bassängen, körde vi ut längs Via Cassia bis. Resan gick norrut, in i gamla etruskiska områden längs pinjekantade vägar. I perfekt väder, 25 grader med lätt bris, lät vi sedan svavel och mineraler uträtta underverk för hälsan under 2½ lättjefyllda timmar i bassängen. Det 60-gradiga vattnet leds rakt in från en källa och doftar lätt av svavel, men inte alls på något oangenämt sätt.

Dessa svavelhaltiga källor användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna. Några latinska citat om bad blir det tyvärr inte, men kanske kan bloggens ägarinna kan bistå med sådana vid ett senare tillfälle.

Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.

Efter att ha badat i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blev huden otroligt mjuk och höll sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. Om det var en sådan process som förorsakade den romerska vårförkylning som drabbade undertecknad någon dag efter badet och fortfarande envist hänger sig fast, ska dock låtas vara osagt.

Anna Gustavsson, Arkeolog/Badfantast

Sed in primis ad fontes ipsos properandum

2010-04-11T16:14:00.004+03:00

Söndagslänkdump:

- UnderStreckare i SvD on den saligen hädangångne Sture Linnér (han har även en FB-grupp):

"Men den som till äventyrs inbillar sig att filhellenen Sture Linnér stirrade sig blind på det klassiska Greklands överlägsenhet över andra kulturer, han tar kapitalt miste. Eurocentrism var det sista han ville veta av, och skryt med Hellas förträfflighet över barbarerna var vad han odlade minst av allt. Tvärtom och inte minst i den majestätiska översikten ”Europas ungtid” (2004) drev han energiskt tesen att det bästa i grekisk odling nog egentligen kommer från Främre Orienten, inte minst från det gamla Mesopotamien. Det är inte minst de storslagna arkeologiska fynden i Sumer, Babylon och Assyrien som här fångar hans uppmärksamhet. Och på liknande vis tog den ständige gränsöverskridaren Sture Linnér i ”Mulåsnan på Akropolis” språnget över till Afrika och prövade möjligheten att mycket i den minoiska kulturen på Kreta nog egentligen kan ha afrikanska, inte minst egyptiska, rötter."

- Mer Linnér, samt den bästa sortens akademiskt skvaller (glädjande tillsättningar och spännande bokprojekt) hittar ni hos Venazio.

- Såsom en själv ganska usel resenär så förstår jag precis:
"Ser jag Colosseum, säger jag kanske inte som Strindberg att det gör sig bättre på foto. Men jag kan inte låta bli att tänka att den antika litteraturen är mer imponerande, där monumenten för evigt står oförfallna och gladiatorspelen ännu pågår.
[...]Kan man inte säga att man överlevt öknar och krigszoner, så kan man åtminstone spela på läsarens avundsjuka med en touch av världsvant dolce vita. Det enda alternativet till att imponera med upplevelser är att göra det med formuleringar."

- Uppståndelsen kring den Katolska Kyrkan den senaste tiden har ingen direkt plats här, om det inte vore för det att den nuvarande påven, medan han alltjämt var Ratzinger, uttryckte sina tankar om den dömde prästen i Oakland i ett brev författat på just latin.
Då vi här på bloggen tror mycket på källmaterial har brevet spårats upp, och ni kan själva ta del av den latinska texten och bilda er egen uppfattning nedan (engelsk översättning här, allra längst ner, eller här, samt i brevet i original här):

Die 6 Novembris 1985

Excellentissime Domine

Acceptis Tuis litteris diei 13 septembris h.a. (hujus anni) circa causam dispensationis ab omnibus oneribus sacerdotalibus quae attinet ad Rev. Stephanum MILLER KIESLE, istius dioecesis, officii mei est Tecum communicare quae sequuntur.

Hoc Dicasterium, etsi gravis momenti aestimet argumenta adducta pro dispensatione in casu postulata, attamen necessarium censet considerare una cum oratoria etiam Ecclesiae Universalis bonum, et ideo parvi facere nequit detrimenta, quae dispensationis concessio in christifidelium communitate provocare potest, attenta iuvenili praesertim oratoria aetate.

Oportet proinde hanc Congregationem subjicere huiuscemodi casus accuratiori, quod longius temporis spatium necessario requiret.

Interim Excellentia Tua ne omittat oratorem paterna qua pollet cura sequi, eidem insuper apte patefaciendo rationem agendi huius Dicasterii, quod procedere solet habito prae oculis praeprimis bono communi.

Hanc occasionem nactus, impensos aestimationis meae sensus Tibi obtestor, permanens

lux mentis lux orbis

2010-04-10T20:44:00.000+03:00

Två viktiga och hastiga bitar samhällsinformation bjuder vi på, då denna doktorand antingen är inlåst på biblioteket eller njuter sol under körsbärsblom.

För det första, med alarmerande regelbundenhet inträffar kårvalet vid UU.
Det är det val som beslutar vilka som får styra och ställa i den mäktiga kåren (som går omvälvande tider till mötes, med kårobligatoriets avskaffande etc.), och återigen har det lilla enfrågepartiet Rädda Carolina ställt upp (ni minns, de som missade mandat med 2 röster i förra valet).

De har drivit sin mest anspråkslösa kampanj hittills, med en annons vars formatering försvann och en allmän trötthet, men fann det ändå viktigt att faktiskt återigen ställa upp. Det finns de som menar, även inom partiet, att bibblio-situationen vid UU är hopplös, men att ändå försöka driva dessa frågor markerar att man vägrar go gently into that good night,och rasar, rasar mot kunskapens döende, slocknande låga, och framtida universitetshistoriker kommer kunna se att det fanns något motstånd i alla fall. Det finns även de, i samma parti, som menar att det går och vända utvecklingen, att man kan skapa och bygga upp på nytt.

Sålunda, detta är ett kårparti för såväl den livströtte cynikern som för den tårögda idealisten, samt alla däremellan. (Nu må man tycka vad man vill om kårens vara eller ej, men det är iaf något av en markering att man är villig att ta sig an det lilla besväret att faktiskt rösta, och sålunda visa för det ointresserade universitetet (eller dess framtida historiker) att en och annan inte finner det nuvarande läget önskvärt eller acceptabelt.) Rösta gör man här (t.o.m 21 april).

Och så slutligen:

KLASSISKA FÖRENINGEN I UPPSALA
inbjuder till årsmöte måndagen den 26 april 2010, kl. 18.30 (precis).
(Dagordning för årsmöte fås på begäran.)

Efter årsmötet föreläser professor François-Xavier Dillmann över ämnet

"Att bränna sina skepp." En episod i Snorres Heimskringla i komparativ belysning.

En episod i Heimskringla skildrar hur den norske hövdingen Håkon Jarl och hans här efter att av den danske kungen Harald Gormsson ha tvingats att anta kristendomen seglar genom Öresund och går i land vid Götalandskusten. Där offrar Håkon demonstrativt till Oden och bränner därpå hela sin flotta. Härjande och plundrande återvänder han sedan landvägen till Norge.
Med hjälp av en diakronisk motivstudie från antiken och framåt visas i föreläsningen att Håkon Jarl genom att förstöra sin egen flotta ingalunda avsåg att bränna sina skepp i den vedertagna moderna metaforiska meningen.

François-Xavier Dillmann är professor i forntida och medeltida skandinavisk historia och filologi i Paris, Sorbonne (École pratique des Hautes Études). Han är detta läsår verksam som fellow vid SCAS i Uppsala. År 2001 utsågs han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Observera att föreläsningen hålls på svenska.
Lokal: Engelska Parken. Humanistiskt Centrum Hus 16 sal 0042. Ingång
Thunbergsv. 3 L, dvs längst bort mittemot kyrkogårdsmuren. Efter porten, passera ytterligare en dörr och tag sedan till höger.

Efter föreläsningen sedvanlig lätt supé till självkostnadspris

ALLA INTRESSERADE HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

Visitatio sepulchri

2010-04-04T08:35:00.000+03:00

Quem quaeritis in sepulchro, o Christicolae

Jesum Nazarenum crucifixum, o caelicolae.

Non est hic; surrexit, sicut praedixerat. Ite, nuntiate quia surrexit de sepulchro

Fac, ut tecum lugeam

2010-04-02T20:25:00.000+03:00

Långfredag, och vi lånar ord från Bonaventura:

Recordare sanctae cruceis
Qui perfectam vitam ducis,
Delectare iugiter
Recordare sanctae cruceis
Et in ipsa meditare
Insatiabiliter.

Quum quiescas aut laboras,
Quando rides, quando ploras,
Doles sive gaudeas ;
Quando vadis, quando venis,
In solatiis, in poenis
Crucem corde teneas.

Crux in omnibus pressuris,
Et in gravibus et duris
Est totum remedium.
Crux in poenis et tormentis
Est dulcedo piae mentis,
Et verum refugium.

Crux est porta paradisi,
In qua sancti sunt confisi,
Qui vicerunt omnia.
Crux est mundi medicina,
Per quam bonitas divina
Facit mirabilia.

Crux est salus animarum,
Verum lumen et praeclarum
Et dulcedo cordium.
Crux est vita beatorum,
Et thesaurus perfectorum,
Et decor et gaudium.

Crux est speculum virtutis,
Gloriosae dux salutis,
Cuncta spes fidelium.
Crux est decus salvandorum,
Et solatium eorum
Atque desiderium.

Crux est arbor decorata,
Christi sanguine sacrata,
Cunctis plena fructibus,
Quibus animae eruuntur,
Cum supernis nutriuntur
Cibis in coelestibus,

Crucifixe ! fac me fortem,
Ut libenter tuam mortem
Plangam, donee vixero,
Tecum volo vulnerari,
Te libenter amplexari
In cruce desidero.

Käck engelsk tolkning från 1887:

THOU on perfect way befalling,
And the sacred cross recalling,
Livest in supreme delight ;
On the cross forever thinking.
Be its lessons ever singing
In thy heart from morn till night !

When thou toilest or reclinest,
Laughest or m sorrow pinest,
Whether thou hast bliss or pain,
When thou walkest, when thou runnest,
Solace seekest, or pain shunnest,
On thy heart the cross retain !

In all trials sore surrounding,
And in miseries abounding,
Find the cross a perfect cure !
When we faint in pain and anguish,
When with weariness we languish.
Stands the cross a refuge sure !

Stands the cross, of heaven the portal,
Through which pass the saints immortal
Who have conquered all below.
The cross is th' elixir precious
Through which God supreme and gracious
Makes his healing mercies flow.

Find the cross the soul's salvation,
True and clear illumination,
It is sweetness, it is light ;
Life it is with benediction,
Treasury of all perfection.
Honor, glory, and delight.

In the cross see virtue's mirror,
In the cross safe guide from error,
Without which would hope expire.
Ye distrustful of salvation,
In the cross find consolation.
The fulfilment of desire.

See the cross, the tree embellished,
Which by blood of Christ is cherished ;
Full of every fruit it stands
With which hungry souls are nourished.
And in heavenly soil has flourished.
Food for the celestial bands.

Crucified ! make me enduring,
For thy death my grief assuring ;
Make me weep till I expire !
That with thee I may be wounded,
By thy presence be surrounded.
Through the cross is my desire.

nil mortalibus ardui est

2010-03-31T23:20:00.001+03:00

En vänlig själ, den gode G, kom med förslag till vilken rapport det skulle kunna vara som Boris Johnson, och i sin tur SvD refererar till nedan, "Access to Latin in UK schools" och även om det antyds att det även kommer en uppföljare till denna, (som inte det finns länk till) så verkar det vara just den studien, den gjordes 2007 och man kan ladda hem den som pdf. (Tusen tack, du är en skickligare googlare än vad jag är!)

Det är i sanning mycket intressant läsning. Jag har bara hunnit skumma rapporten, men jag hittar faktiskt inte var det står att 500 skolor under de senaste 8 åren infört (eller återupptagit) latinet. Det står visserligen att "at present far more schools are introducing Latin than are ceasing to offer it" (s. 62), men var denna 500 siffra dyker upp har jag inte sett. På sidan 58 kan man läsa att 59 statliga skolor (”state secondary schools”, be mig inte förklara; allt jag kan om det brittiska skolsystemet har jag lärt mig av Singelton-böckerna, och det var ett tag sedan) har infört latin sedan 2006 och tydligen ytterligare 78 sedan dess, enormt glädjande siffror, men inte 500 på 8 år.

Det verkar dessutom vara ont om siffror att jämföra med. De senaste verkar komma, om man tittar i not 4, från en studie daterad 1998 som berättar hur läget var 1994. Dock, för de siffrorna har man ingen aning om urval eller bredd av undersökningen, och även om man nu använder sig av de siffrorna så får man inte fram 500 skolor på 8 år. Inte heller om man tittar på de GCSE och andra examina-siffror som man hittar i not 1.

Om man tittar på tabellen på s. 60, den som är aktuell för 2008, så ser man att 1047 skolor av 4726 i UK erbjuder latin. Om siffran 500 stämmer i fråga om ökning så skulle hälften av dessa latinkurser (eller individuell handledning eller studiecirkel, vilket jag antar är vad ”clubs” ovan innebär), tillkommit under de senaste 8 åren. Absolut inte omöjligt, men förvånande.( Jag vill gärna ha fel, så det vore fint om någon kunde hitta siffran i denna studie, eller tipsa om annan studie där den hittas.)

Vidare, definitionen av ”offering latin” erkänner de själva vara bred ”including clubs and individual tuition, and schools where it was only offerd for part of the year”, och vidare tog man inte heller hänsyn till just det som man gick bet på back in the day vad det gäller svenska skolor, just vilken nivå och upp till vilka examina (s. 57).

Det perfekta stoffet till ett blogginlägg om latin och verklighetens folk hittar man istället på s. 24, där man kartlagt korrelationen mellan skolor som erbjuder latin och de som har ”pupils eligible for free school meals”, och funnit områden med något fler elever med gratisluncher är något mer benägna att ha något under genomsnittet i fråga om latintillgänglighet, dock inga rasande skillnader, om jag läser det rätt (vansinnigt förkyld och har alkohol i kroppen). Likaså sidan 25 med liknande studie med kriteriet ”engelska som andraspråk” skulle kunna föras fram.

Kan det vara så att den förtjusande Mr Mayor Boris Johnson halkat lite i fråga om siffrorna? Det är mycket möjligt att det finns en annan studie som visar det han påstår, men i den här rapporten verkar det inte finnas.

quantilla prudentia

2010-03-28T19:59:00.006+03:00

Allteftersom dagarna gled förbi, och jag borrade mig djupare och djupare ner i den svettiga sjukbädden, blev tanken på att återvända till bloggen mer och mer främmande, det kändes som varken ork eller inspiration någonsin skulle återvända.
Dock, när man under sitt sängbundna frukosterande och virtuella tidningsläsande ramlar över rubriken "Verklighetens folk vill ha latin", tydligen ett blogginlägg som det "puffas" ivrigt för på hemsidan, var man ju tvungen att öppna blogger-fönstret. Under den ovannämnda rubrik följer följande notis:

"Den brittiske utbildningsministern Ed Balls har pratat strunt om latinundervisningen i skolan, vilket får Boris Johnson att se rött. Dels för att han älskar språket, dels för att han till skillnad från Balls har reda på vad som händer i skolvärlden. Det finns ett nyvaknat intresse för klassikerna och under de senaste åtta åren har 500 brittiska skolor tagit upp latinet igen."

Man länkas då till en krönika av borgmästare Johnson i The Telegraph, och vi har ju delvis tidigare tagit hans utspel, och jag håller ju helt med det han säger, men jag hittar inte den studie han nämner och som P J Anders Linder även citerar (någon som har länk eller info? Är det faktisk undervisning eller sjävstudier?):

"There is a hunger for the language itself and, thanks to the efforts of a small number of organisations and volunteers, Latin is fighting its way back on to the curriculum. The Cambridge Classics Project did a 2008 study that found that no fewer than 500 secondary schools had started teaching Latin in the past eight years. That is a fantastic thing. Those schools deserve support."

Jag håller med om att detta är finfint, men jag skulle gärna se den studien, inte för att jag misstror den, utan för att det är alltid bra att verifiera sina siffror i annan man lägger ut dem, då antingen snabbt kan bli sanning eller göra en en smula löjlig. (Dessutom har just just denne SvD-skribent tidigare uppvisat att han har väldiga problem med just nuffror i sammanhang som rör latinet, ni minns kanske way back in the day, och man uppvisade en total okunnighet om skillnaden i gymnasieskolans A, B och C-kurser.
En liten rättelse kom visserligen, efter påtryckningar, men jag kan inte låta bli att undra, att om man handskas på detta sätt med fakta i ett område jag vet något om, vad ska jag då ha för tillit till övriga påståenden som görs av denne?)

Min huvudsakliga irritation bottnar dock i detsamma som tidigare; varför är det bara värt att ta upp, de klassiska språken, när det rapporteras om det i brittiska tidningar? Varför en större fascination för politisk styrning och ignorans i fråga om språkundervisning i de klassiska språken på den dimmiga ön än i det land han faktiskt lever och är verksam? Om han bara gick in på t.ex Klassikerförbundets hemsida(svårnavigerad, det erkänns, men det finns förklaringar och siffror över gymnasiets olika latinkurser!!!) skulle sen gode P J kunna se att latinet har strider och motståndare här i landet (eller så kan han bara fråga Gudmundson, som vet), och vad den nya gymnasiereformen som är under utarbetande kommer ha för inverkan på de klassiska språken i skolorna. Anglofili av detta slag är inte bra, och luktar mer cargo-kultur än utrikesrapportering. (Om man nödvändigtvis behöver något att ta avstamp i, varför inte Sture Linnérs alltför tidiga bortgång.)

Och rubriken väcker så många frågor. Boris vill ha latinet i skolorna, ergo Boris är en del av "verklighetens folk"? Jag vill ha latin i skolorna, är jag alltså en del av "verklighetens folk"? Hot dog! Jag har fortfarande inte begripit mig på den benämningen, så det var skönt att få en liten förklaring (man vill ha latin i skolorna) och glädjande vetskap om att man är en del av denna massrörelse.

Corinna's Going A-Maying

2010-03-21T23:24:00.002+02:00

Värmen fortsätter, och likaså, vilket förvånar mer än det osannolikt soliga vädret, min arbetsmoral och genuina intresse för avhandlingen, och tro mig, den vågen måste ridas så länge det bara går. (En väldigt konstig och ovan känsla, detta.) Ni får lite annat att roa er med:

- Begrunda kombinationen latin och heminredning.

- Lovorda och försöka förstå Boris Johnsons senaste utspel (tack till PK för länk):

"Boris Johnson, the mayor of London, said today he is lobbying Conservative colleagues to take "class out of the classics" and put Latin on the state-school curriculum.

Johnson, who has no mayoral remit or powers for under-16 education but is a passionate lover of Latin and Greek, is convening an event for headteachers at City Hall later today to press the case for the educational benefits of Latin.

...

"I firmly believe that we must not starve the minds of students eager to embrace the great intellectual disciplines of Latin. And we must stop the classics being the fodder of the independent sector alone."

- Innerligen hoppas att detta är ett återkommande gig för min grekiske kollega, samt att han finner sin undflyende anonymitet i skydd av massorna:

"I samband med det senaste årsskiftet har dock, till min stora glädje, antalet doktorander i grekiska i Stockholm ökat med 100%; det är nu således endast 50% chans att hitta rätt person om man väljer att gissa vem jag är."

- Notera följande: häromdagen fick jag ta ställning till, för första gången, vilken ras jag är. Jag skulle fylla i en census-blankett, folkräkning pågår nämligen, och där fanns en mängd små rutor att kryssa i. Jag blev dock helt perplex, då jag aldrig liksom definierat mig i det avseendet tidigare, och även om det var ganska uppenbart vad som skulle kryssas i (jag är knappast young, gifted, and black), så var jag till slut tvungen att be om hjälp och få bekräftat att jag är "white".

Jag påmindes om detta dilemma då jag råkade höra en intervju med författaren till The History of White people, som visserligen berörde problematik med identiteten "white", men vad som framförallt intresserad mig, var hennes inriktning på antiken och dess identiteter. Utdrag och intervju hittas här. (Caesar får en känga.)

-all denna vår och halvnaken ungdom fick den slitna versen Gather ye rosebuds while ye may (och det är inte alls så att jag går runt i svarta strumpbyxor och stripigt hår och muttrar detta vid åsynen av Pennsylvanias egen jeunesse dorée), att börja klinga och ringa i mitt stressade huvud, och när jag på nätet skulle hitta hela texten, kunde jag inte låta bli att läsa mer än tänkt och snubblade över följande poem av samma författare, en lämplig avslutning för denna dag:

When he would have his Verses Read

In sober mornings do thou not rehearse

The holy incantation of a verse;

But when that men have both well drunk, and fed,

Let my enchantments then be sung, or read.

When laurel spurts i' th' fire, and when the hearth

Smiles to itself, and gilds the roof with mirth;

When up the thyrse is raised, and when the sound

Of sacred orgies flies: "A round, a round;"

When the rose reigns, and locks with ointments shine,

Let rigid Cato read these lines of mine.

solvitur acris hiems grata vice veris

2010-03-16T22:22:00.001+02:00

Strålande sol och riktig värme har varit gåvan från ovan idag, campus är ett myller av shorts och flip-flops, som ungdomarna alltsom oftast kombinerar med någon sorts tröja på vilket någon sorts affiliering med Penn State uttrycks. Dety kan vara universitetets fullständiga namn, en förkortning, eller lejonet, dessutom finns det en viss tröja för var atletisk gren, för varje förening etc. Det är för mig egentligen obegripligt varför man måste ha en tröja med sitt universitets namn på sig när man är på plats vid just det universitetet. Är det om man skulle glömma var man är? ("What, this isn't Yale??? Arrhghgh!") är det för att alla ska se likadana ut, alltså något slags uniforms-tänk? Är det på något vis en statusmarkering, även om man blott har uni-namnet, och även om det borde vara solklart att man är inskriven där genom sin blotta närvaro? (Har ett Tom Wolfe-citat jag egentligen vill peta in här, men hittar det inte online.)

Annat som synes är t-tröjor som inväntar St Patric's day (det stora fylleslaget State Patty's day har redan vairt, med slogans såsom "black out or get out", eller "if you're not wasted, the day is"). Det är en annan sak som mystifierar mig, den amerikanska besattheten av den irländska helgdagen. Är det Kennedys fel?
Hursomhaver, mitt bibblio-fik erbjuder en Irish Mocha, för att högtidhålla det hela (och ni trodde nationaldagsbakelsen eller prinsessbröllopsmazarinerna var lågvattenmärken!), och jag vill inte veta vad en sådan dryck består av. (Är överlag emot att man fipplar med kaffe med annat än eventuell mjölk.)

Vi noterar i övrigt att:

- Det fanns mycket färre minnesramsor på svenska för inlärning av latinsk grammatik än vad man skulle kunna tro. Man tycker det borde ha funnits ytterligare några, då det inmängts i åtskilliga scholares genom seklen. Intressant, och ett värdigt uppsatsämne.

- Maja Lundgren beskriver sin senaste roman såsom "menippeisk satir", det är iaf så det kallas i SvD. Det verkar dock råda viss förvirring om vad det är, där definieras det som "en blandning av vers och prosa från antiken." Förutom syftningsfelet är det väl en duglig beskrivning, då det verkar omdebatterat vad det egentligen är, vilket en snabb googling visar. Författaren själv säger kortfattat "en antik genre som inbegriper satir och vers".

Jag skummade en smula på nätet och noterar att jag inte hittar några grekiska exempel, förutom förstås Menippus själv, var verk dock är försvunna, och enligt vissa är det enda "äkta" bevarade antika sägs vara Apokolokyntosis, ni minns, förpumpningen av Claudius. Blir inte klok på heller om det faktiskt fanns som begrepp under antiken (sitter i sängen och skriver detta, tänker inte bege mig till biblioteket för att ta reda på det här, trots nattöppet). Det hela verkar vara svårt att sätta fingret på, förutom just det där att banda poesi och prosa. Gillar dock följande definition, tydligen hämtad från Menippean Satire Reconsidered; "a kind of satire that uses at least two different languages, genres, tones, or cultural or historical periods to combat a false and threatening orthodoxy", samt "a genre for serious people who see serious trouble and want to do something about it".

- Via Salon, i ett blogginlägg om spintriae med fraser såsom "numismatic fellatio" (en närapå dadaistisk ordammansättning) leds man till såväl bilder på mynten (en av de prydligaste ovan) som paper om detsamma:

"Is that a spintria in your pocket, or are you just pleased to see meFirst, there is no one-to-one correspondence between obverse scenes and reverse numerals, as would be expected if the latter signified ‘prices’. The suggestion (Bahn and Tidy 1999, 15, relying on the evidence of a careful enquiry among prostitutes by an unnamed ‘coin specialist from Warsaw’) that the numerals on the reverse might bear some relationship, in the sense of prices, to the acts depicted on the obverse of these objects is appealing, but loses much of its force when examples are considered where the same obverse motif is found associated with different reverse numerals"

vitae summa brevis

2010-03-13T20:42:00.000+02:00

Det är med förväntan som jag ser fram emot att den har veckan ska vara över och slut, det har nämligen varit en riktigt usel sådan. Paralyserande panik över avhandling, en total kollaps av struktur i den gegga jag försöker skiva, och något slags rekord i prokrastinering; sålunda inväntas den omstart som en måndag innebär ivrigt.
Det att "spring break" rått under veckan, och campus varit hyggligt tomt (only the evil feral squirrels roam), samt att biblioteket haft inskränkta öppettider, bidrar säkerligen till detta horribla tillstånd i vilket jag hamnat.
Jag ser fram emot att ha föreläsningar att gå på igen. Jag har inte bara saknat den struktur de ger, utan även de små underfundiga ramsor som studenterna emellanåt delar med sig; typiska minnesknep för att behärska den latinska grammatiken. Min absoluta favorit, som är extra underbar då den har två varianter, lyder:

After si, nisi, num and ne, "ali-" takes a holiday

eller

After si, nisi, num and ne, all the "alis" go away

Märk hur ne uttalas "nay" (eller som "nej" på gotländska), en del av charmen i denna ramsa, vilket illustreras med de påföljande rimmen.

Annat som jag träffat på i klassrummet här är, återigen på rim:

Dic, duc, fac and fer should have an "e" but it isn't there!

Det finns många fler på engelska, men när jag fick frågan om motsvarande på svenska kunde jag inte komma något, förutom Wallin-dikten, vilket väl inte är riktigt samma sak:

Jag i Falu skola gått,
Hic, Haec, hoc!

Det latinet har jag förstått,
Minns det noch.

Hic det är vår hedersvärd,
Haec hans fru,
Hoc det glas, som av en lärd höjes nu.

Hic är kvick och Haec är täck, därför ock
tömmer jag för hic och haec hela hoc!

Är det så att jag blivit för insnöad i latinet, och inte längre ens kan påminna mig minnesregel (oh!), eller är det dåligt med hjälpmedel av detta slag i svenskan? Det borde väl finnas en rik skatt även på svenska, med tanke på hur länge latinet var ett obligatorium. Någon som spontant kan klämma fram en sådan?

De Origine

2010-03-10T16:30:00.002+02:00

Äsch, har en bunt länkar till, sålunda ytterligare en länkdump:

- Årets bok har släppts: Hecatompolis Suionum : Svenskarnas hundra städer av stormaktstidens egne Olof Hermelin, och denna utgivning ar i sanning ett samarbetsprojekt:

"Den latinska texten har rekonstruerats från den svårlästa handskriften av professorerna Bengt E. Thomasson och Hans Helander. Professor Tore Wretö har översatt dikterna till svenska och författat en introduktion till verket. Hans Helander har dessutom skrivit en kommentar som belyser Hecatompolis inspirationskällor och plats i den samtida litteraturen."

Det hela har sin upprinnelse i en tidningsartikel, vilket man kan läsa om man kan läsa i en gammal SvD:

"I en intervju i SvD för snart två och ett halvt år sedan berättade den pensionerade litteraturprofessorn Tore Wretö om sin översättning av en fransk 1700-talsskrift. Det var ett kraftprov, inte minst med tanke på att Tore Wretö är blind sedan början av 1990-talet, och han hade inga planer på några nya projekt.
Men så fick han en idé. Han kände till en handskrift på latin från 1600-talet, en diktsvit med titeln Hecatompolis Suionum skriven av en viss Olof Hermelin. Dikterna, som är avfattade på det antika versmåttet elegiskt distikon, är 101 till antalet, och handlar om lika många städer i det stormaktstida Sverige."

Vi som varit i Enköping måste ifrågasätta sanningshalten i Hermelins skrift:

"Några riktiga stadsporträtt kan man knappast tala om, sanningen att säga lägger Hermelin ofta mer krut på att skildra omgivningarna än själva staden. Ta till exempel Enköping, som faktiskt inte beskrivs med ett ord, men som enligt skalden är belägen i en trakt av elyseisk skönhet, där blomstergudinnan Flora strövar i lunderna, najader leker i sprittande böljor, och fruktbarhetsgudinnan Ceres dansar över odlingsmarken.
– Ja, Enköping dryper verkligen av paradisvisioner, säger Tore Wretö.
– Hermelin ägnar sig ju genomgående åt skönmålningar. Några oår förekommer ingenstans. De enda mörka sidorna är den förstörelse som har drabbat en del städer genom brand och krig. Han var mycket politiskt korrekt."

- En annan bok som verkar intressant är Draksådd. Den grekiska tragedin som politiskt tänkande som tydligen ska komma senare i vår.

- Ytterligare en utmärkt artikel i autonomi-frågan, från doktorandperspektiv, denna gång i Västerbottens-Kuriren:

"För att garantera forskarutbildningens och de enskilda doktorandernas rättssäkerhet är det viktigt att det övergripande ansvaret för kvalitet och uppföljning, liksom principiellt viktiga beslut, inte kan överföras till enskilda beslutsfattare. Likaså är det viktigt att ansvar och beslut inte organisatoriskt läggs allt för nära den enskilde doktoranden.

Om doktoranden blir mer beroende av sina handledares gunst för att kunna fullfölja sin utbildning äventyras just den frihet i forskningen som regeringen säger sig vilja stärka"

Och så ett blogginlägg om hur den debatten formats av uppdelningen i Väst och Öst-Rom:

"Som bekant var romarriket inte ett utan två, öst och väst. Ägandeförhållanden under romarrikets glansdagar och senare feodalismens effekter på människor såg olika ut i de olika delarna av riket. Det märks inte minst i dagens debatt om autonomisering av institutioner för den högre utbildningen."

Et quid quaeque ferat regio et quid quaeque recuset

2010-03-08T21:25:00.000+02:00

Tystnaden har ekat här, och jag ber om ursäkt för det.
Jag har varit på semester, och min tilltänkte gästbloggare fick annat på sitt bord i sista sekunden. Jag kunde väl ha försökt göra någon uppdatering, men har en känsla av att jag inte var lämplig till det while bar crawling in Brooklyn.

Detta har hänt:

- SvD har upptäckt den svenska översättningen av De re rustica (vi visste om det i november 2008), och låter Linnér (på gång med Pindaros!) anmäla den i en trevlig UnderStreckare, inledd med citerande av Georgica:

"Varför Vergilius kommer i tankarna är därför att han står som en av förebilderna för Lucius Junius Moderatus Columella, född i Gades (Cadiz). Denne skrev under 60-talet eKr en lantbrukslära, ”De re rustica”, en av de mest omfångsrika fackböcker som bevarats från antiken. Han lärde sig lantbruk av sin farbror, som var godsägare i södra Spanien, men kom att ägna sig åt denna näringsgren även på andra håll, främst i mellersta Italien. Columella förfogade också över ett omfattande bibliotek, innehållande de viktigaste agrikulturella skrifterna, och ägde god överblick över tidigare författares verk.

Länge tjänstgjorde han som officer. När han med majors rang lämnade armén fick han ett generöst avgångsvederlag från romerska staten och därtill jord att bruka, enligt principen att den som har en ko att mjölka har inte tid att göra revolution, för att citera Hans Furuhagen. Därmed kunde han tillämpa det lantbrukskunnande han inhämtat i unga år av sin farbror och skriva den sorts handledning som många av hans gamla officerskamrater i motsvarande situation säkerligen behövde: hur man bör tänka på tillgång till vatten, goda kommunikationer och lämpligt klimat när man väljer mark, hur och var man skall plantera växter, hur man bäst behandlar slavarna och så vidare. Verket kopierades och spreds snabbt."

- Ny Teknik, en på många sätt fantastisk tidning, får väl här sägas ha scoopat SvD, med en artikel om översättningen redan i höstas, dock med lite annan inriktning:

"Till skillnad mot sina föregångare är Columella helt på det klara med gödselns betydelse för att åkrarna ska ge riklig avkastning. Den bästa gödseln, säger han, är fågelspillning. Därefter kommer svingödsel och mänskliga fekalier. Sämre är får-, get- och kospillning. Han talar också om vikten av att kompostera allt vegetabiliskt avfall och använda kompostjorden i grönsaksodlingen. För det är i trädgården som han trivs som bäst."

- Likaså UNT var tidiga, och lät en av de medverkande Janken Myrdal själv presentera boken:

"Böckerna färdigställdes på 60-talet e.Kr. Columella var då en erfaren jordbrukare. Han citerar flitigt ur den övriga agrarlitteraturen, men mycket av det han skriver är baserat i praktisk kunskap och eget experimenterande med olika metoder. Detta är förmodligen också en av de viktigaste förklaringarna till att den sedan kunde bli så populär. Det är en praktiker som talar. Påfallande sällan hänvisar Columella till skrock och vidskepelse, även om det givetvis förkommer. Han kunde inte ställa sig utanför sin tids föreställningar.

En fråga som står i centrum för några av de vetenskapliga artiklarna handlar om det romerska jordbrukets, och egentligen hela ekonomins, karaktär. Det är en fråga som har diskuterats ivrigt av antikforskarna under ett halvt sekel. Den kan formulera på följande sätt: Var den romerska ekonomin efterbliven och hämmad av slaveriet eller var den romerska ekonomin dynamisk och kraftfull?

[...]

Det avslutande kapitlet i den vetenskapliga kommentaren handlar om livsmedelshantering. Ulrica Söderlind och Sven Lindgren visar att det i hög grad är en kokbok för vegetarianer och att mycket av texten upptas av konserveringsråd. Hela De re rustica är njutbar läsning, eftersom Columella vinnlade sig om språket, men här blir det nästan nöjesläsning. Man får lust att försöka själv.
Ett recept handlar om att lägga päron i ett lerkärl fyllt med russinvin eller druvmust och försluta väl. Ett annat om regnvatten som kokas ihop till en fjärdedel och sedan sötas med en bestämd mängd honung. Oliver kan mogna i saltlake, men därefter skall man fylla amforan med druvmust och vinäger."

- DN har istället recenserat Mary Beards "Pompeji", och inget ont om fellow grad student Lindström och namne, men liknelsen känns inte helt rätt:

"I boken ”Pompeji. Livet i en romersk stad” försöker den brittiska antikforskaren Mary Beard bringa reda i många av de sägner och faktoider som florerat kring staden genom århundradena. Beard är en bitsk och underhållande popularisator, en engelsk motsvarighet till Fredrik Lindström om man så vill, även om hennes sätt att granska och diskutera arkeologiska fynd på ett medryckande sätt snarast för tankarna till Fredrik Lindströms namne, den svenske forskaren Jonathan Lindström och hans bok ”Bronsåldersmordet” från förra året."

- Slutligtn, den autonomi- och kvalitetsutvärderingsdebatt som emellanåt det varit fullkomlig och bekymrande stiltje i, har blåst upp, med visst underhållningsvärde.
Man måste ändå haja till när kanslern i frågan om det kommande förslaget på kvalitetsproposition säger"Det är en viktig debatt, jag hade inte heller haft något emot en kompromiss kring vårt förslag, men amatörismen och lekmannamässigheten i departementets agerande är något annat." Man kan se ytterligare på SULFs hemsida, en intervju med nämnde kansler:

"Vad är det då som skiljer HSV-förslaget och departementets?
– Departementet anser att granskning av utbildningars kvalitet strider mot autonomireformen, man vill istället ha studenternas resultat som mått.
– Det hör helt enkelt ihop med olika uppfattningar om vilket kunskapssamhälle vi vill ha. Istället för utbildning som en del av samhällets infrastruktur betonar departementet marknadsorientering."

På samma hemsida hittar man förbundets synpunkter med följande i fetstil: "Departementets förslag är olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt".
Tyvärr saknas återigen tid för min del att fördjupa mig ytterligare, men rekommenderad läsning i autonomifrågan är detta från UNT, samt Pers Blogg.

Vore det dock inte underbart om utbildning, forskning (och den magiska och oftast bortglömda länken däremellan, forskarutbildningen) och dess framtid faktiskt blev valfråga? Att det ansågs vara av vikt? Att man diskuterade om det inte är där jobben och välfärden kommer skapas?
So not holding my breath, though.

vincit omnia

2010-02-26T08:31:00.003+02:00

Jag försöker mig på immersion i det amerikanska, och har föresatsen att undvika det mesta av svenska medier, men emellanåt trillar man dit. Något som väckte visst intresse är den rapportering som varit om den poesibok som var tänkt att sammanställas till det kungliga bröllopet i sommar, men inte kommer bli av. Jag erkänner att jag tycker det är lite trist, då hela genren av epithalamium är skoj, och än mer så ju högre samhällsskikt den riktar sig till.

Claudianus skrev en sådan då den unge kejsar Honorius äktade dottern till Stilicho (en ytterst fascinerande gestalt, han lät bl.a. bränna de Sibyllinska böckerna), och visst är det synd att ingen sätter sig ner och författar något av denna kaliber vid vigslar av vikt. Man kan förresten återanvända stycken härur, om Liljevalchs nu ändå vill smycka allén med dikt:

Adstitit et blande Mariam Cytherea salutat:
"salve sidereae prole augusta Serenae,
magnorum suboles regum parituraque reges.
te propter Paphias sedes Cyprumque reliqui,
te propter libuit tantos explere labores
et tantum transnare maris, ne vilior ultra
privatos paterere lares neu tempore longo
dilatos iuvenis nutriret Honorius ignes.
accipe fortunam generis, diadema resume,
quod tribuas natis, et in haec penetralia rursus,
unde parens progressa, redi. fac nulla subesse
vincula cognatae: quamvis aliena fuisses
principibus, regnum poteras hoc ore mereri.
quae propior sceptris facies? qui dignior aula
vultus erit? non labra rosae, non colla pruinae,
non crines aequant violae, non lumina flammae.
quam iuncti leviter sese discrimine confert
umbra supercilii! miscet quam iusta pudorem
temperies nimio nec sanguine candor abundat!
p262 Aurorae vincis digitos umerosque Dianae;
ipsam iam superas matrem. si Bacchus amator
dotali potuit caelum signare corona,
cur nullis virgo redimitur pulchrior astris?
iam tibi molitur stellantia serta Bootes
inque decus Mariae iam sidera parturit aether.
i, digno nectenda viro tantique per orbem
consors imperii! iam te venerabitur Hister;
nomen adorabunt populi; iam Rhenus et Albis
serviet; in medios ibis regina Sygambros.
quid numerem gentes Atlanteosque recessus
Oceani? toto pariter donabere mundo."

I Loeb-tolkning från 1922:

"Venus stood and addressed Maria with these gentle words: "All hail! revered daughter of divine Serena, scion of great kings and destined to be the mother of kings. For thy sake have I left my home in Paphos' isle and Cyprus; for thy sake was I pleased to face so many labours and cross so many seas lest thou shouldst continue to live a private life little befitting thy true worth and lest young Honorius should still feed in his heart the flame of unrequited love. Take the rank thy birth demands, resume the crown to bequeath it to thy children and re-enter the palace whence thy mother sprang. E'en though no ties of blood united thee to the royal house, though thou wert in no way related thereto, yet would thy beauty render thee worthy of a kingdom. What face could rather win a sceptre? What countenance better adorn a palace? Redder than roses thy lips, whiter than the hoar-frost thy neck, cowslips are not more yellow than thine hair, fire not more bright than thine eyes. With how fine an interspace do the delicate eyebrows meet upon thy forehead! How just the blend that makes thy blush, thy fairness not o'ermantled with too much red! Pinker thy fingers than Aurora's, firmer thy shoulders than Diana's; even thy mother dost thou surpass. If Bacchus, Ariadne's lover, could transform his mistress' garland into a constellation how comes it that a more beauteous maid has no crown of stars? Even now Boötes is weaving for thee a starry crown, even now heaven brings new stars to birth to do thee honour. Go, mate with one who is worthy of thee and share with him an empire co-extensive with the world. Ister now shall do thee homage; all nations shall adore thy name. Now Rhine and Elbe shall be thy slaves; thou shalt be queen among the Sygambri. Why should I number the peoples and the Atlantic's distant shores? The whole world alike shall be thy dowry."

Haec scripsi, de omnibus quae me vel delectant vel angunt

2010-02-18T18:26:00.002+02:00

Jag ska inte säga mer om snön, det börjar bli uttjatat, men får jag bara säga att när vi hade "snow-days" här vid PSU häromveckan, dvs att lektioner och föreläsningar inställdes då vädret öst ner snö och stormvindar, så behöll uni-bibblio ordinare öppetider då det är en "essential service", typ brandkår och polis. Min kärlek bara växer.

Vi länkdumpar lite, jag har en avhandling att skriva:

-Den stora boksnackisen på denna sidan Atlanten är för närvarande The Lost Books of the Odyssey:

"Mason’s conceit, explained in a brief preface, is that his novel is a translation of a pre-Homeric papyrus comprising “44 concise variations on Odysseus’ story that omit stock epic formulae in favor of honing a single trope or image down to an extreme of clarity.”

Författaren gjorde sitt bästa att lansera den första tryckningen av romanen, men det är först nu i ny och något omarbetad utgåva som den slagit, trots tidigare stunts:

"Hoping to call attention to the book, Mr. Mason sent it to some reviewers wrapped in high-grade paper, with the opening stanzas of “The Odyssey” in calligraphy, and to others, including The New York Times Book Review, inside a custom-made miniature wooden Trojan horse. He assumes that it helped him land a favorable review in The Los Angeles Times early in 2008, “but that didn’t lead to anything, to my disappointment,” he said."

- Venanzio tar steget mot inredningsblogg, skriver om Josef Frank.

- Under hösten, då jag hedrade fakultetsnämnden med min närvaro, hade diskussionen om genusmärkning av fakulteten dragit igång. Jag var mycket skeptisk, framförallt då jag hört från kollegor vid universitet där det genomförts att det var fullkomligt meningslöst, men även för att det ur doktorandsynpunkt (en grupp vars intressen jag var satt att bevaka) inte var den mest bärnnande frågan (och det viktigaste ur "genussynpunkt" för doktorander, vill jag påstå, är anställning från dag ett och transparens i antagningsprocess, allt annat är underordnat), samt en viss misstro för kosmetiska projekt av detta slag (som sagt, anställning; de konkreta förbättringarna är få).
Jag har dock dragit på att säga något, det är en infekterad fråga, och jag, såsom inbiten feminist, vet att det finns en hel del att göra vad det gäller läroplaner och strukturer vid UU, men detta är inte rätt sätt.
Hursomhaver, Tore Frängsmyr har skrivit om det i SvD, och jag noterar att även han stört sig på det taffliga språket i handlingarna.

- Känner ett visst behov av att få tag i Axess nr 1/2010, då Elin Grelsson tydligen skriver om bildning däri, och verkar mycket intressant:

"Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge."

- Bokrean närmar sig, och då jag snabbt ögnade genom utbudet, konstaterade att de typ finns en (1) bok jag med gott samvete kan rekommendera, nämligen Romarinnor och Romare, 19 pix, hos adlibris. (Jag gillar Hedengrens attityd i år: "I år finns det varken tryckt katalog eller någon möjlighet att beställa på nätet. Kom in och överraskas! ")

- På tal om den nätboklådan, kan jag nu dö lycklig, mitt korta omnämnande av Antiken by Night citeras där, även om bloggen framstår som något debil: "essäerna är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi (Latinbloggen)".
Jag misstänker att det är plockat från Gläntas egen hemsida, där citatet syns i en längre och något intelligentare variant, och jag uppskattar förtroendet, men vet inte om jag är redo för the blurb-business.

Amor volat undique

2010-02-14T18:46:00.005+02:00

Oh, alla hjärtans dag!
Såsom en av de få som faktiskt gillar den dagen uppskattas den lätta hysteri som härjat runt campus de senaste dagarna, med utdelning av rosor i bibblio, fraternities and sororities som fixar kort till soldiers serving overseas och såväl kakor som smörgåsar i hjärtform. Jag var nära att återigen slänga upp en Catullus-dikt, och kanske lite länkar till framföranden av Catulli carmina, men när jag började leta efter det, slog det mig att i Carmina Burana finns gott om Valentins-lämpliga sånger:

Si puer cum puellula
moraretur in cellula,
felix coniunctio.
Amore succrescente,
pariter e medio
propulso procul taedio,
fit ludus ineffabilis
membris, lacertis, labiis.

Heteronormativt, men rart.
För att få med dagens rosor:

Veni, veni, venias,
ne me mori facias,
hyrca, hyrce, nazara;
trilirivos.

Pulchra tibi facies,
oculorum acies,
capillorum series;
o quam clara species!

Rosa rubicundior,
Lilio candidior,
omnibus formosior;
semper in te glorior!

Difficile est saturam non scribere

2010-02-11T03:49:00.000+02:00

I helgen var det årsmöte för Klassikerförbundet, men de tär väldigt få rapporter därom i omlopp på nätet. (Såväl Minerva som Lovisa skrev innan mötet, och det är blott Nugae som givit något stoff.) En sådan tystnad väcker nyfikenhet; vad hände egentligen? Slagsmål? Nudity?

Skämt åsido, jag har förstått att de var otroligt trevligt, och att musiken var särskilt bejublad.
Förbundet hade även tagit initiativ till presentation vid mötet av den lilla skara svenska klassikerbloggar som nu härjar i den vildvuxna bloggosvären. De tre ovannämnda damerna presenterade sitt, och my darling Lovisa var vänlig nog att föredra det som jag plitade ihop under stor skrivkramp (det var ett knepigt ämne att skriva om). Följer här, med vissa strykningar, och jag försökte besvara vissa frågor som givits, därav upplägget:

"Det första man naturligtvis måste göra vid ett tillfälle av detta slag är att tacka de fantastiska arrangörerna som bjudit in just bloggare, tusen tack.

Det andra, vilket faller in just då man ska börja prata om latinbloggen är att som alltid påpeka att den är den äldsta av klassikerbloggarna i Sverige, originalet, fons et origo till den klassiska bloggexplosion som skakar landet i dess grundvalar.

Jag vet inte varför jag började blogga, någonstans var det nog en fascination för detta då relativt nya medium, men jag tror den isolering och ensamhet som man ofta känner i och med filologiska studier, i synnerhet när man kommer upp på högre nivåer, och kursen oftast är att man får en lista på läsning och en tentatid är det som fick mig till det. Jag kan inte påstå att jag aktivt sökte läsare, jag lade in mig i en tidig variant a v bloggportalen, men det var ungefär det jag gjorde, och bestämde mig för att min målgrupp var mamma.

Att min blogg ändock tog fart visar att det fanns ett behov och intresse, och att någon slags informationskanal saknades för intresserade klassiker. Bloggen är till sitt format utmärkt för informationsspridning då tanken är att man ska uppdatera hyggligt ofta, man gärna ska länka och kommentera andra, och sålunda får man ett flöde och utbyte. Detta hade helt saknats, och gör till viss del alltjämt det, det är fortfarande framförallt informella kanaler som sprider information inom akademien och skola.

Under omvälvningarna i Lund var faktiskt latinbloggen en viktig informationskanal för många, det fanns ytterst lite info på andra ställen (om man nu inte var en regelbunden läsare av Sydsvenskan).

Klassiker-bloggarna fyller alltså ett behov, tillfredställer en skriande brist, och det inte bara i fråga om information, utan även i fråga om gemenskap. Man är ju ofta isolerad, och detta är ett utmärkt sätt att nå ut, hitta likasinnade och få en kontext. Bloggaren fyller även ett behov av att driva en akademisk debatt, även om de flesta av oss bedriver hård självcensur (vi är unga och vill ha en framtid i branschen), och det vore bra om den kunde få bli något friare.

Vi täcker även upp där de så kallade kultursidorna numer brister, ta till exempel den fascinerande diskussion om översättaren och översättarens filologiska ansvar som rasade i kommentarerna på Grekbloggen, eller min egen upptäckt av den alarmerande felöversättningen i Kejsarhistoria och det utgivande förlagets bristande intresse av detta.

Det viktigaste och mest givande har ändå varit det sociala. Lovisa, som möjligtvis läser upp detta, vi träffades allt, som hon själv uttrycker det, på nätet, en Internet-romans, i allra högsta grad, men även om hon är en av de bästa som jag träffat på så vis, är hon inte den enda. Det finns många jag vill ropa tack och uppskattning till, och då inte bara andra bloggare utan folk som mailat. Jag har lunchat, fikat, och festat med folk jag träffat via bloggen, och det har alltid varit fantastiskt.

[...]

Det berömda Internet-hat som det pratas så mycket om har jag aldrig märkt av, ett eller annat underligare mail har man allt fått, de spydigheter och nedlåtande kommentarer jag fått för bloggande har alltid skett IRL, in real life, och det vid kaffebord från kollegor. Trist, men så är det. Det är väl i viss mån därför jag har en pseudo (numer väldigt pseudo) anonymitet såsom skribent, jag har svårt att stå för den i akademiska sammanhang. Pseudonymen tillkom dock från början inte av det skälet, utan mest för att undvika googlande ex och nyfikna presumtiva pojkvänner.

Jag har inte särskilt höga tankar om mig själv såsom bloggare. Jag är definitivt inte den i vår snäva lilla klassikerkrets som skriver bäst, eller är bildmässigt tjusigast (Minerva!), är mest bloggig i fråga om uppdateringar (hej Lovisa). Inte heller är jag den mest akademiska eller klassiska här är det är Venazio och saligen avsomnade fragmenta som delar på prispallen. Jag fortsätter dock, och det mycket för att det är en av de få saker som har hjälpt mig komma igång med skrivande av avhandling, att få skriva något annat, lättsinnigare och eget, först. Dessutom skulle min mamma bli besviken om jag slutade.

Jag tackar återigen Klassikerförbundet för denna inbjudan. Jag hoppas att de i framtiden ökar på sin egen internet-närvaro, gärna med en blogg, behovet av information och gemenskap är stort, och helt nödvändiga för våra ämnens fortsatta överlevnad i dessa hårda tider. Gråt inte, organisera!"

hoc opus, hic labor est

2010-02-08T07:21:00.000+02:00

Igår var det Super Bowl Sunday, slutspel i National Football League, alltså finalen i vad vi svenskar kallar amerikansk fotboll. Det är inte så mycket sporten som är central denna söndag som maten, affärerna bunkrar upp med specialiteter långt innan, samt reklamen; reklampauserna under detta evenemang är de dyraste på hela året, och är givna konversationsämnen.

Fotboll (tänker inte kalla det "amerikansk") är stort här vid Penn State, och då inte pro-varianten som i söndags, utan här är det förstås universitetets eget lag, Nittany Lions, som står i centrum. De ska tydligen vara framgångsrika, jag begriper mig inte riktigt på detta, men jag ser hur detta dominerar campus (ett flertal kollegor har gratulerat mig till att ha missat fotbollssäsongen). Vad jag dock vet något om, och imponeras storligen av, är deras coach, Joe Paterno. Han är en legend i sportsammanhang (collegesport är enormt viktigt vid många amerikanska universitet, duktiga coacher har ofta större prominens (och högre lön) än rektorn, då universitets varumärke sägs vinna mycket genom atletiska framgångar och sålunda höja status och gagna fundraising), och visserligen är det beundransvärt att han alltjämt vid 83 års ålder fortfarande är aktiv som coach, men det är inte därför.

Paterno är nämligen aktivt och uppriktigt intresserad av såväl utbildning som bildning, ser till att hans spelare håller medelbetygen i truppen på hög nivå, och har donerat avsevärda summor till universitetet under årens lopp. Det bibliotek jag pulsar genom snön (fasligt mycket snö här, otroliga snöstormar) till närapå dagligen bär numer även hans namn (det tillhör inte vanligheterna att man döper en flygel av biblioteket efter en coach), då han aktivt drev fram bibliotekets utbyggnad. Han är även upprättat en rejäl stiftelse för bokinköp (ofta i de kallsika ämnena), och var och var annan bok jag slår upp har följande lilla ruta:

Paterno lär även vara en entusiastisk latinist (han har "an abiding love of Virgil"), har tydligen följt de flesta kurser i sådana ämnen. Det har berättats för mig, att för ca 20 år sedan, då man i sedvanlig besparingsiver ville eliminera de klassiska språken vid detta universitet, denne coach förklarade att han inte tänkte stanna vid Penn State om så skedde, då han ansåg att de är nödvändiga för ett universitet av rang. Man ville inte förlora sin vitfrejdade coach och de ämnena bevarades.
Paterno talar ofta i intervjuer om sitt intresse för bildning, och i en av dessa, The Classical Teacher (men klippt härifrån), kan man läsa följande (very Knute Rockne):

"At the beginning of my senior year, this austere big brother of a priest-to-be led me to Virgil. Father Bermingham told me that Virgil was the greatest of the Roman poets, that he lived just three or four decades before Christ, and that he is known mostly for his epic poem, the Aeneid. Father Bermingham asked if I’d like to read it with him. I did.

“What I had in mind,” he said, “was reading it together in the original Latin.”
“In Latin? A poem as long as a book?”
“Yes.” The book was on his desk, more than four hundred pages thick. As a schoolkid, I always had the attitude about any challenge, hey, if it’s difficult, let’s do it. That made it more fun.
“But if it’s in Latin,” I asked uncertainly, “will we be able to cover all that?”
“What’s important,” he said, “is not how much we cover. It’s not how much we do but the excellence of what we do.”
Excellence. The way he pronounced that word made it shine with a golden light. I’ll never forget the majestic ring of the opening lines and of how we approximated them in modern English:

Arma virumque cano, Troiae qui primus ab oris …
Of arms and the man I sing……….

Aeneas is not a grandstanding superstar. He is, above all, a Trojan and a Roman. His first commitment is not to himself, for he is bugged constantly by the reminder, the fatum, “You must be a man for others.” He lives his life not for “me” and “I,” but for “us” and “we.” Aeneas is the ultimate team man. A hero of Aeneas’ kind does not wear his name on the back of his uniform. He doesn’t wear “Nittany Lions” on his helmet to claim star credit for touchdowns and tackles that were enabled by everybody doing his job. For Virgil’s kind of hero, the score belongs to the team"

Har jag sagt hur bra jag trivs här?

Causa latet, vis est notissima

2010-02-04T00:14:00.002+02:00

Jag fortsätter att fascineras av myllret på campus och environger, och undrar över saker som varför alla de tjusiga flickorna ständigt bär mjukisbyxor instoppade i Uggs, eller vad knitivsm egentligen är, om det bästa kaffet finns hos Webster's, Irving's eller biblio-fiket.
Trivs, dricker mycket kaffe och försöker jobba, så vi tar några notiser:

- Ars edendi har kört igång igen, och har en föreläsning 11 februari, 17-18, William-Olssonsalen, SU (även ett seminarium samma morgon, mer information här):

"A challenge for the editors of Medieval Latin Texts:*
Do written sermons represent an accurate documentation for research on preaching during the Middle Ages?
Preaching is a performance. In this sense the most accurate documentation on such events,
their circumstances and their impact, is found in chronicles and sometimes in legends
which tell the life of saints.
However, many texts and many collections of sermons have also been preserved in
manuscripts, mainly from the XIIIth century on. What attention do they deserve?
In what sense all these different forms of what we call a “sermon” are faithful
testimonies of the activity of preaching during this period? And how to make the right choices in case of an editorial project?"

- Vergiliusgeneratorn fungerar igen! Vergilinatorns återkomst får gärna hyllas i kommentarerna, såsom tack till dess konstruktör.

- Om man tittar in på Ola Wikanders blogg får man en bra sammanställning av de recensioner som hans nya bok fått. Han tipsar även om sin kommande kurs!

- För den som vill praktisera ytterligare FB-aktivism, så kan man gå med i gruppen för att rädda the Paleography program at King's College, London

- Än bättre i fråga om ställningstagande och aktivism, gå och läs Lovisas träffande synpunkter om den nya studieplanen i historia. Vad jag tror vi alla reagerar på är att man mer eller mindre väljer bort antik och medeltid, vilket förvånar mig mycket, inte bara för att det där med "kunskapsskola" blir rent parodiskt, utan även för att jag hade någon slags illusion om att det numer skulle fostras någon slags europeisk enighet, men detta är i princip, då man förbigår ursprung, bakgrund och rötter, att säga åt fanders med Europatanken (jag har fått lova att dra ner på frekvensen av mitt användande av det anglosaxiska f-ordet, men ni kan tänka er vad jag ville skriva) och förståelsen därav. Kunde utveckla ytterligare, men har slut på kaffe i koppen.

- Slutligen, en UnderStreckare om Pygmalion, skulpturer och sådant:

"Den emblematiska skildringen av hur en skulptur får liv, och av de erotiska och konstnärliga implikationerna av en sådan förvandling, är berättelsen om den cypriotiske bildhuggaren Pygmalion och hans skulptur av en ung kvinna, senare känd under namnet Galatea. Det är i tionde boken av Ovidius ”Metamorfoser”, författad vid tiden för Kristi födelse, som den mest kända versionen återfinns. Ovidius beskriver hur skulptören mycket konstfärdigt av ett stycke elfenben framställer en flicka skönare än någon född till kvinna. Pygmalion blir förälskad i sin egen skapelse och han smeker och kysser den, ger den gåvor och klär på den. Han ber till Venus att hon skall skänka honom en hustru liknande elfenbensstatyetten, en bön som gudinnan uppfyller, ty Pygmalion finner snart inte bara att skulpturen (vilken nu har antagit mänskliga proportioner) mjuknar under hans händer, utan även att den mun han kysser inte längre är en imitation"

ut rediit, simulacra suae petit ille puellae
incumbensque toro dedit oscula: visa tepere est;
admovet os iterum, manibus quoque pectora temptat:
temptatum mollescit ebur positoque rigore
subsidit digitis ceditque, ut Hymettia sole
cera remollescit tractataque pollice multas
flectitur in facies ipsoque fit utilis usu.
dum stupet et dubie gaudet fallique veretur,
rursus amans rursusque manu sua vota retractat.
corpus erat! saliunt temptatae pollice venae.
tum vero Paphius plenissima concipit heros
verba, quibus Veneri grates agat, oraque tandem
ore suo non falsa premit, dataque oscula virgo
sensit et erubuit timidumque ad lumina lumen
attollens pariter cum caelo vidit amantem

Moribus antiquis Res stat Romana virisque

2010-02-01T20:02:00.005+02:00

I fredags hade Klassiska Föreningen i Göteborg sitt sista möte någonsin, föreningen är nu saligen avsomnad, och mötet var tydligen mycket trevligt, berättar de rapporter som inkommit, såsom en informatör beskriver det; "i stolt givakt ner för ättestupan".

Den formella biten, själva nedläggningen, gick helt smärtfritt, berättar samma källa och tillägger att den sista ordföranden är ett "lysande föredöme i hur man på ett milt, avslappnat och lågmält sätt hanterar ett möte som ordförande".
Efter förhandlingarna var det fördrink i form av bubbel till brunnsmusik (Brunnsgångarne) som högeligen uppskattades av deltagarna, och i vimlet syntes prominenta personer såsom Bo Lindberg, Bengt E Thomasson, Emin Tengström, Göran Malmeström, ett dussin professorer av olika slag, samt flera andra långvariga medlemmar. (Ni vet alla att min hemliga, eller inte så hemliga dröm, är att driva en vimmelblogg om akademiska evenemang, helt i ton av tidig Vecko-journalen, och jag skulle gärna brodera lite mer här, dock vet jag ytterst lite om klädsel och vem som eskorterad vem vid detta tillfälle, så det får lämnas därhän.)

Sittningen startade därefter, och medan den italiensk buffén och vinet inmundigades gavs några tillbakablickar på föreningens grundare samt historia. Ordföranden höll ett intressant kåseri om föreningens grundare, Vilhelm Lundström, en ständig medlem talade om föreningens historia, och den nuvarande latinprofessorn vid GU delade med sig av några fina anekdoter från sin tid som ung student i föreningen.

Kvällen, och det sista mötet, på föreningens 91:sta år (grundad 1919), blev enligt alla deltagande otroligt lyckad och, som ordföranden sade, hade man inte lagt ner föreningen hade man aldrig fått uppleva en så trevlig afton!

Det ovannämnda kåseriet om legenden Lundström har latinbloggen lyckats få tag i (eller kanske snarare; författaren föll för våra böner och sände vänligen texten) och bjuder härmed på, i något ändrat skick, så att ni nästan kan känna att ni var där, samt lära er om ett fascinerande stycke svensk vetenskapshistoria:

”Drömmare, siare, klassisk filolog, politiker, patriot, professor, resenär, nationalist, publicist, romantiker, fredsivrare…” Vilhelm Lundström, grundare av Klassiska föreningen i Göteborg – vem var han?

Denna mångsidiga och märkliga person föddes i Sigtuna 1869 – den s k Lundströmska gården, där han växte upp, tillhör idag Sigtuna museum, på vars hemsida man kan läsa att ”för [Lundström] var barndomshemmet i Sigtuna den bästa platsen på jorden, möjligtvis undantagandes Rom.” Lundström studerade i Uppsala och disputerade 1893 på en avhandling om Statius Silvae (”Quaestiones Papinianae”) och blev sedan docent i Uppsala.

Lundström var oerhört initiativrik och driftig: otaliga projekt – tidskrifter, föreningar och annat – påbörjades av honom. Han var inte bara filolog, utan även politiker på högerflanken (han satt i riksdagen en period), och tidningsman – han skrev flitigt för flera tidningar i en karaktäristisk kåserande spirituell form. Innan han 1907 tillträdde professuren i latin vid Göteborgs högskola hade han faktiskt kommit till Göteborg redan 1901 som huvudredaktör för den konservativa Göteborgs Aftonblad.

Här ett smakprov av en mycket Lundströmsk betraktelse från Rom i juli 1899: ”Småmynten, de utländska och de föråldrade, vålla särskildt främlingen i Italien många små förtretligheter, då endast de af kon. Italien eller republ. S. Marino utgifna äro lagliga. Vid vexling söka särskildt kyparne att preja på främlingen dylika underhaltiga slantar. Ger kypare många sådana, bör man naturligen protestera; ger han blott så många, som passa till drickspengar, får han dessa tillbaka. Den blick af aktning och respekt han då skänker är obeskriflig, och från den stunden har du i hans ögon italiensk medborgarrätt.”

Tidigt började Lundström resa till Italien – nästan årligen från början av 1890-talet och fram till första världskriget. Hans stora pionjärinsats kom 1909 då han tog med åtta latinstudenter till Rom på den första antikhistoriska/arkeologiska Rom-kursen på högskolenivå i Sverige. Två månader vistades de i den eviga staden, och Lundström genomförde ensam ett mycket krävande undervisningsprogram med seminarier, exkursioner och demonstrationer.

På den svenska filolog och historikermötet i Göteborg 1912 tillsattes en kommitté i syfte att verka för en regelbundet återkommande kurs av detta slag – i förlängningen debatterade man också behovet av ett svenskt forskningsinstitut i Rom. Men så kom världskriget emellan, och det var först i mitten av 1920-talet som Svenska institutet i Rom grundades med kronprins Gustav Adolf som främste tillskyndare. Den förste föreståndaren, Axel Boëthius, lyfte ofta fram Lundström som Institutets andlige upphovsman, och skapade institutets arkeologiska kurs till stor del baserad på Lundströms kursupplägg. På ett vykort från Rom skriver Boëthius till Lundström 1927: ”Efter att ha demonstrerat Pantheon och Agrippas thermer sänder jag min helt och entusiastiskt följde ledare hjärtligaste tack och hälsning.”

Lundström grundade som sagt flera tidskrifter – den mest centrala för filologer är förstås Eranos, men man kan också nämna Sverige-Italien, organ för Svensk-Italienska föreningen, där Lundström också varit inblandad i grundandet. Han skrev dikter (av ganska ordinär klass) och kåserisamlingar kring antika och historiska ämnen – gärna på svenskhetens tema. Svenskheten var nämligen vid sidan av antiken och filologin Lundströms andra stora intresse, och naturligtvis höll han sig framme vid grundandet även av Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (nuv. Riksföreningen för Sverigekontakt). Finland var honom också kärt – därifrån härstammade hustrun Enni.

Lundström var en ihärdig igångsättare av projekt. Ofta hade han inte tid och kraft att genomföra eller avsluta vad han påbörjat. Men med sin idealism och entusiasm lämnade han ett rikt avtryck i svenskt kultur- och vetenskapsliv.

cum gemitu

2010-01-27T00:24:00.004+02:00

- Som den pingvinhora (hmm, det lät lite snuskigare än tänkt) jag är, är det med stor glädje jag noterar att det finns ytterligare volymer i serien av tyginbundna klassiker, och tänker då i synnerhet på denna utgåva av Odyssén, än så länge exklusivt för Waterstone, men det verkar som, om man söker på ISBN-nr på andra nätboklådor, att de kommer släppas allmänt i mars, skulle man nu vilja ha någon av dem.

- Det verkar vara något vajsing med Vergiliusgeneratorn, och sålunda föreslår jag istället bibliomancy.org för den undrande, där man kan spå sig i ett flertal böcker, dock bara på engelska, inte i original.

- Det händer mycket spännande på Medelhavsmuseet i vår, jag förslår att samtliga tittar på deras program. Några höjdpunkter synes mig serien om Idén om Rom vara, och deras föreläsningar om Medea angriper denna myt på vitt skilda vis, t.ex hur Ovidius såg henne.

- Jag har slutat längta och trängta efter den kommande Clash of the Titans ("Titans will clash!") då jag har den enorma turen att ha ramlat över den helt nya serien Spartacus: Blood and Sand.
Romersk "dekadens", konstiga accenter, splatter och John Hannah! Nytt avsnitt i afton!

- Länge, mycket länge har det stått på min att-göra-lista "drick minst halv flaska vin och ta itu med frågelådan, den förhatliga frågenlådan", men då alkohollagstiftningen i Pennsylvania is bordering on the bizarre (öl och vin säljes, t.ex, i varsin separat butik) har jag inte fått tag i tänkta flaska och kan sålunda inte öppna den filen. Men jag måste förr eller senare göra det, det inngår i min samhällstjänst, och om det inte görs kan det gå fruktansvärt illa. Titta in här för att få de läskigaste farhågor besannade, ni finner en latindoktorand på samma sida Atlanten som undertecknad, som även han har tröttnat på frågorna, och letat reda på några fruktansvärda tatueringar med "latinsk" text. Vi förstår varandra:

"I just keep picturing this person walking about with some Latin scrawl on his skin, accosted by friends and strangers, "Hey dude, what's your tat say?" He'll snort in derision, already accustomed to the question and ready, albeit grudgingly, to enlighten the unwashed masses. "It says Be Real. In Latin." The interrogator will nod sagely. "That's deep, man."

arma amens capio

2010-01-25T19:31:00.000+02:00

Det här är ett hiskeligt jobbigt inlägg att skriva, då jag måste bli personlig, samt även bjuda på en del väldigt taffligt författande (mycket är klippt från en usel ansökan som jag skrev i väldig, olycklig hast), men jag tror det kanske är dags att förklara en del av de mer mystiska antydningar som skett senaste halvåret eller så. Det är inte direkt så att jag tror att min bloggpublik (blublik? Hej mamma!) egentligen bryr sig (och dessutom känner majoriteten mig personligen (som sagt, salve mater!) och redan är införstådda), men mail har inkommit med fråga om vad jag egentligen sysslar med och jag får väl försöka ge någon översikt.

Jag bytte alltså i våras, efter innerlig självrannsakan, ämne för min avhandling, och det mycket drastiskt, det forna har mycket litet med det nya att göra. Jag tänker inte gå in på orsaker, det var dock inte ett beslut som togs lättvindigt, och innebar en viss omdisponering av självbild, trodde aldrig jag skulle vara "den där doktoranden" (the flake, the failure, den oansvariga, kvarnstenen runt institutionens blida nacke osv.), men nu är jag det.

Och vad skriver jag om nu då? Jag tror ni nästan kan gissa, jag har återvänt till min stora kärlek sortes vergilianae, om vilket det bloggats om ett flertal tillfällen, och det har till och med konstruerats en enkel generator för de av er som ville prova själva.

Sortes vergilianae är alltså en välkänd form av sortilegium, att spå via ett slumpmässigt val av lotter texter eller dylikt, och då här i texter från just Vergilius. Begreppet dyker ofta upp i handböcker och kommentarer. Man hittar det även i populärvetenskap (såsom den förhatliga "En historia om läsning") samt i skönlitteratur, och det antyds ofta att det är en obruten tradition från antiken till våra dagar. Detta, som jag själv i början tyckte verkade som en otroligt charmig idé, är nog en myt.

Jag tänker mig därför min avhandling som den första monografiska studien av sortes vergilianae, och tanken är att någon slags diakronisk definition av detta begrepp att kommer attges, och i och med detta tydligt beskriva vad sortes vergilianae egentligen är, likaså dess uppkomst och eftermäle, och slutligen skissera deras senare historia och reception.

Vad det gäller faktiska instanser under antiken finns det bara som begrepp i Historia Augusta, och det är även den enda text vi känner till där Vergiliusverser nyttjas såsom framtidsutsägelser. Vergilius citeras ofta i Historia Augusta, och denne poet brukas även ett flertal gånger i något slags förebådande syfte. Det är egentligen blott vid två tillfällen som fenomenet pekas ut såsom sortes vergilianae (eller sortes vergilii), det mer kända begreppet hittar man i Hadrianus’ vita, då spådomen i form av Aeneiden-verser excidit, alltså ”skakad fram”, möjligtvis ur en urna eller dylikt (Hadr.2.8), och inte plockad ur en bok.

Den andra instansen, med vergili sortibus, är något mer komplicerad, då ingen som helst metod finns beskriven eller ens antydd, det är närapå snarare en kommentar på den blivande kejsarens uppfostran, då Alexander Severus vänder sin håg från filosofi och musik till mer statsmannamässiga sysslor (Alex.14.5) med de kända verserna excudent alii spirantis mollius aera…

Förutom dessa två tillfällen finns det ett flertal andra där Vergiliusverser utgör profetior i Historia Augusta, och som av hävd brukar nämnas när man diskuterar sortes vergilianae, även om de inte explicit benämns på detta vis. Dessa avsnitt kommer naturligtvis också diskuteras i min avhandling, men jag ids inte räkna upp dem här. (jag lämnar även därhän just nu om källkritik, tempel, sibyllor och andra faktorer som ska redas ut.)

Min avhandling skall omfatta en filologisk kommentar av de ovan nämnda styckena, då det egentligen inte finns en fullständig och utförlig kommentar till Historia Augusta, och dessa passager har sålunda inte betraktats tillsammans på utförligt vis. Förutom denna filologiska kommentar kommer det även förstås att finnas en diskussion rörande Vergilius (och i synnerhet Aeneidens) roll och ställning i en omvälvande tid med åtskilliga religionsstrider. De litterära sammanhang som detta blir relevant i kommer även att kartläggas. Verserna från Aeneiden följ även upp och deras ytterliga användning beaktas, såsom vilken resonans just dessa verser må ha haft under senantiken.

Vidare, vare sig man tror att något slags profetiskt användande av Vergilius skett under antiken är ytterligare en aspekt att beakta vad för influenser och impulser som kan ha lett fram till antingen det faktiska användandet eller uppdiktandet av ett sådant användande. För att tydligt kunna visa detta kommer den tidiga kristna traditionen av sortes biblicae och sortes sanctorum att sättas i sitt sammanhang, vilket även leder till en översikt över de judiska traditionerna av bokmagi. Särskild vikt kommer också att fästas vid de belagda grekiska traditionerna av sortes homericae, i fråga om spridning och metod. Religiös kontext kommer studeras utförligt, på vilket vis striderna mellan den tidiga kristna traditionen och de hedniska parterna avspeglas i detta siande.

Den andra delen av min avhandling kommer att bestå av den senare traditionen och receptionen av sortes vergilianae. Som nämnt ovan, majoriteten av handböcker antyder att det är en obruten tradition, och det är intressant hur dessa missuppfattningar uppstått. Mina preliminära studier visar t.ex. att det inte finns något belägg alls för att det ska ha praktiserats eller ens förekommit under medeltiden, trots den reverens som han då åtnjöt såsom magiker och profet.
På grund av tidsbegränsning och allmänna krav på genomförbarhet finns det inte möjlighet att plöja samtliga renässansverk och påföljande litterära verk för att hitta instanser av sortes vergilianae, men en överblick kommer göras, och i synnerhet av verk som behandlar Historia Augusta.
Berömda beskrivningarna och anspelningarna kommer att tas up och kontextualiseras, såsom den långa utvikningen av Rabelais i tredje boken om Gargantua and Pantagruel, eller den påstått sanna incidenten då Karl den I av England sägs ah förutspått sin egen död med Vergilius hjälp. Likaså kommer än senare beskrivningar som hos Walpole och de Quincey analyseras för sitt receptionshistoria, likaså de kommentarer och verk som behandlar dessa passager från Historia Augusta. Då tidigare kommentarer av Historia Augusta och analyser av fenomenet kommer granskas för att få reda på tidigare uppfattningar, får arbetet även en filologihistorisk aspekt, vilket är vetenskapshistoriskt intressant. (Bland de första kommentatorerna finner man stora namn såsom Salmasius och Casaubon.)
En kortare översikt av nyttjandet av sortes vergilianae i moden litteratur kommer att avsluta del två av avhandlingen, med nedslag i så vitt skilda författare som R.L. Stevenson, Mary McCarthy och John Ashbery. Målet är alltså inte att vara den fullständiga studien av receptionen av sortes vergilianae i modern tid, utan snarare en skiss av traditionen och dess förvirrade rötter, samt nyttjande ända in i våra dagar.

Ja, så är det, och hur arbetet fortskrider kan ni följa här, om så önskas.

habere

2010-01-20T04:19:00.005+02:00

Flaggorna har vajat på halv stång här i flera dagar nu, och överallt på campus är donationsuppmaningar. Jag hälsar fortfarande på alltför mycket människor, och de ny intrycken är många, men ska väl så sakteliga börja hitta rutiner för arbete och produktivitet
Man har fått höra än mer om den akademiska krisen i USA, om hur högre utbildning ska se ut i framtiden, vad den ska ha för betydlese och relevan, och fråstås mer plraktiska frågor som jobb åt studenter och anställningar inom akademien. Man kan notera att i åtskilliga omdaningar får just de klassiska språken stryka med, såsom NYT rapporterar:

"Michigan State University is doing away with American studies and classics, after years of declining enrollments in those majors.
...
“There’s no immediate impact, that’s the problem,” says John J. Neuhauser, the president of St. Michael’s College, a liberal arts school in Vermont. “The humanities tend to educate people much farther out. They’re looking for an impact that lasts over decades, not just when you’re 22.”

Skulle vilja ägna mer tid åt att skriva om och diskutera detta, i synnerhet med avseende på paralleller med hemlandet, men you know, avhandlingen...

- Lustigt nog har min värd här dragit till Sverige, och ni kan höra honom föreläsa torsdagen den 21 januari, kl 14, i 16-0043; "To have or to be? The expression of possession in the Italic languages."
Rekommenderas verkligen inte bara för att han en charmfull föreläsare, utan för att han en gigant i sitt fält, och ni vill väl kunna säga att ni var där:

Philip Baldi är professor i lingvistik och klassiska språk vid Penn State University, Pennsylvania, USA. Baldis omfattande vetenskapliga produktion handlar om historisk lingvistik, jämförande indoeuropeisk språkforskning och latinsk lingvistik. På dessa områden har han författat flera uppskattade läroböcker och handböcker, bl.a. An Introduction to the Indo-European Languages, Linguistic Change and Reconstruction Methodology och The Foundations of Latin . I det sistnämnda verket ägnade han sig framför allt åt latinets utveckling från den äldre indoeuropeiskan så som denna kan studeras med hjälp av det äldre latinets fonologi och morfologi. I det ambitiösa samarbetsprojektet New Perspectives on Historical Latin Syntax, som han leder tillsammans med Pierluigi Cuzzolin, Bergamo, har han även tagit itu med syntaxen och dess utveckling från de äldsta dokumenten till antikens slut omkr. 600 ; den första av fyra volymer publicerades på Mouton de Gruyter i juni 2009.

- Ytterligare ett stort namn härjar i Uppsala denna vecka, och ni bör inte heller missa att höra Harm Pinkster tala över ämnet "Problems in the description of relative clauses in Latin", vilket är roligare än det låter. På onsdag, 20 januari kl. 17.30, i 16-0043.

Leges sine moribus vanae

2010-01-16T05:09:00.003+02:00

Jag har flyttat, bytt kontinent, korsat atlant, växlat medborgarskap och språk, patriam reliquit etc., etc., och ska nu i cirka 4-5 månader framöver husera I delstaten Pennsylvania, närmare bestämt såsom visiting scholar vid Penn State. Låt er inte luras att tro att jag sitter i en storstad såsom Philadelphia och jäser, nej, Penn State är ett äkta land-grant universitet, och när det då skulle byggas i mitten av 1800-talet, tog man helt sonika en linjal och drog ett streck från vardera hörn och där linjerna korsade, byggde man delstatens stolthet. Det är sålunda, såsom en professor här förklarade för mig, "in the middle of f-cking nowhere".

Jag kan inte säga annat än att det passar mig ypperligt, jag måste, måste nu komma igång med skrivandet, och lantlig isolering hjälper säkerligen, och än mer behjälpligt är det fantastiska bibliotek som det håller sig med. Det ska få sitt eget inlägg, men låt mig bara kort säga att de har det mesta jag behöver (och detta är inte ett universitet som har någon som helst fokus på latin, man kan t.ex inte doktorera i det här), det jag inte hittar här lovar de att fixa inom max 3 arbetsdagar (inte testat detta ännu, visserligen), och jag har gjort åtskilliga underbara fynd redan i de öppna samlingarna. Sicken kontrast, UU!

Jag har blivit rörande väl mottagen, givits privilegier av alla de slag, beretts skrivbord och nycklar, och då jag vet att en del finner den amerikanska vänligheten tillgjord, så finner jag den fantastisk. Det erbjöds mig att följa två kurser, den ena i lingvistik och den andra just i latin. Jag har hunnit gå på de första föreläsningarna och har inte bara fått en hel del pedagogiska uppslag, utan förstås även lärt mig en del. Latinkursen är en hel termins läsning av Horatius med en beundransvärd filolog med receptionshistoria som intresse, som ansvarig. Det är lustigt, då denne Horatius nog är en av de kanoniska diktare som jag kan absolut sämst. När läsning av denna förelåg på högre nivå och i doktorandkurserna lyckades jag förhandla bort stora sjok av denne i utbyte mot mer Vergilius, Catullus, och Lucretius.

Nåväl, i torsdags ägnades hela lektionen, med pedagogisk briljans av professorn, då nivåskillnaden i kunskap var sto bland studenterna, åt den där gamla slagdängan 1.11 från hans Oden, ni vet med det förbaskade carpe diem-dikten:

Tu ne quaesieris (scire nefas) quem mihi, quem tibi
finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios
temptaris numeros. Vt melius quicquid erit pati!
Seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam,
quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare
Tyrrhenum, sapias, uina liques et spatio breui
spem longam reseces. Dum loquimur, fugerit inuida
aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

Låtom oss strunta i omdiskuterad interpunktion och filosofiska strömningar häri,som diskuterades, ty den stora behållningen var att introduceras till Kiplings trevliga tolkning (en vidunderlig poet, och strunta i överciterade "If"), som visserligen missar vin-metaforen, men är desto ärtigare:

To Lucy

Lucy, do not look ahead: we shall be a long time dead.
Take whatever you can see: And incidentally, take me.

noctivagus

2010-01-07T19:43:00.003+02:00

Jag skänktes, mycket generöst, boken ovan, Antiken by Night, av dess författare, och då det varit en av jullovets roligare läsupplevelser, inte bara för att man kunnat svara på frågan "vad läser du om" till de där som irriteras av att man alltid sitter med näsan i en bok, med frasen "inomäktenskapligt analsex", ska jag säga något kort om den.

Även om den säger sig handla om "sex, droger och dildos" är det inte det som fastnar och grunnas över sedan man forsat geom den nätta lilla volymen, utan det är det försök till diskussion om de klassiska språkens roll, ställning och legitimitet i dagens Sverige som man inte kan släppa sedan. Missförstå mig rätt, de tre essären är vansinnigt underhållande och har en del väldigt snygg filologi, sålunda läsvärda i sig själva, men jag hoppas verkligen att de ansatser som man hittar här i att problematisera ämnet och dess framtid får efterspel och inte bara, såsom är brukligt, tigs till döds. Författaren erkänner villigt att det varit syftet: "Men ytterst har syftet varit att säga något om oss själva, inte minst om dem som bevärdigats med antikskapande bygglov. Om mitt eget inte hade gått ut hade jag nog aldrig skrivit denna bok.", vilket väl får sägas vara en intressant bekännelse.

Egentligen skulle jag bara vilja citera vissa bitar samt hela efterordet, vilket väl kan innebära vissa copyright-problem, och ni bör istället köpa boken, dock låt mig plocka ett litet urval från texten.

Tidigt i texten framställs läget idag, och jag tror få kan ha något emot denna beskrivning:

"Både antiken och antikforskningen lever under ett konstant hot, som är betydligt mer allvarligt än bristen på forskningspengar: hotet att falla offer för sin egen status. Särskilt påtagligt är detta hot just i Sverige, där ideologikritiken av antikvetenskapen alltjämt är underutvecklad. Resultatet har förstås blivit att ”antiken”, som kunde ha tjänat som brännpunkt för kritiskt självutforskande reflektion, förvisas och degraderas, till frågesportlande och till kulturell kosmetika."

Och vidare, i efterordet:

"Att intresset [för antiken] inte bara består, utan dessutom skjuter i höjden med mer eller mindre ojämna mellanrum är helt naturligt. Vi har i vår västerländska kultur gjort massiva investeringar i antiken- alltsedan antiken. Härur hämtar vi vårt identitetsskapande barnbidrag och vår kulturella pensionsfond. Och mot detta har jag aldrig haft något att invända. Antiken är- liksom antikvetenskapen – stenrik på tillfällen och möjligheter att på betryggande avstånd utforska oss själva.
Men det är en rikedom som inte sällan förslösas, med förvånande lättvindighet både i valet av antika artefakter och i våra sätt att behandla dem. På många håll finns fortfarande en okritisk vurm inför såväl de antika källorna som inför de människor som tror sig ha bemästrat dem. På många sätt är den antikvetenskapliga professionen här i sverige fortfarande inskränkt och provinsiell.
[...]

Den okritiska vurmen, som alltså motsätter sig varje försök att distansera de antika grekerna från oss själva, kommer inte bara av att många filologer verkligen älskar sina studieobjekt, och att de håller dem och de spår de lämnat efter sig för det högsta som människan åstadkommit i kulturellt hänseende. Den har också sin grund i den klassiska filologins traditionella roll som förmedlare och väktare av detta vårt högsta ”kulturarv”. Naturligt nog. Inskränktheten, i sig ett antikt arv, accelererade paradoxalt nog i och med filologins ibland rent desperata försök att skaffa sig ett vetenskapligt alibi inom humanvetenskapernas allt mer tilltagande professionalisering och specialisering."

Det finns så oändligt mycket att dryfta, och det behövs att vi i branschen börjar fundera och ifrågasätta, och på så sätt är denna bok mycket välkommen. Dock, det är synd att boken inte är en mer renodlad stridsskrift, det övriga materialet är givande, och jag förstår hur det anknyter till själva diskussionen, ty det blir nästan lite torftigt i det omtalade efterordet. Man känner dessutom att författaren har betydligt mer att säga, och vare sig detta tigande beror på
en visserligen lovvärd intention att vara kortfattad eller självcensur, vill man gärna som läsare faktiskt ha mer.

Tankarna går till Lönnroths "Litteraturforskningens dilemma" och jag undrar om det kanske skulle varit ett bra format för de frågor som väcks i Antiken by night, då en genomgång strukturerad på sådant vis skulle gagna fortsatt debatt (och en lika ärtig författarbild ökat försäljningssiffrorna), även om den säkerligen skulle väcka mer anstöt.

" Vurmen och inskränktheten är en negativ och förödande kombination, för såväl vetenskapens första som tredje uppgift. Utan respektlös nyfikenhet riskerar såväl forskning som popularisering att bli både förutsägbar och menlös."

quorum diversae partes iunctura in unum coactae

2010-01-06T17:20:00.002+02:00

Man slits mellan kylan, förkylningen, och förlamningen inför avresan, och kan sålunda inte tänka sammanhängande, utan bjuder blott på några notiser:

- De som fortfarande har något kvar i fråga om jullov bör palla sig iväg till Medelhavsmuseet och se deras utställning om Medea från Georgien innan den förvinner:

"De grekiska myterna om Jason och Medea, om argonautertåget och det gyllene skinnet, ger anslaget i den nya utställningen på Medelhavsmuseet. Med stöd av Svenska institutet visar museet omkring 150 föremål, huvudsakligen från de två årtusendena före Kristus. De flesta ingår i en internationell vandringsutställning och några hör till Georgiens främsta arkeologiska klenoder"

- Vad det gäller det kommande filmåret så är det väl Clash of the Titans som vi klassiker väntar ivrigast på.
Det kan bli hur kul som helst:

"Born of a god but raised as a man, Perseus (Sam Worthington) is helpless to save his family from Hades (Ralph Fiennes), vengeful god of the underworld. With nothing left to lose, Perseus volunteers to lead a dangerous mission to defeat Hades before he can seize power from Zeus (Liam Neeson) and unleash hell on earth. Leading a daring band of warriors, Perseus sets off on a perilous journey deep into forbidden worlds. Battling unholy demons and fearsome beasts, he will only survive if he can accept his power as a god, defy his fate and create his own destiny"

- För den understimulerade rekommenderas även Vetenskapsradion: Historia, där man hittar reportage om t.ex romerska slagfält.

- Hoppas att många förresten noterat Rönnells antikvariats nystartade bokblogg.

- Kalendern fylls så sakteliga då terminen strax börjar, och ytterligare en anteckning kan då kanske vara provföreläsningarna här i Uppsala för professuren i grekiska, särskilt bysantinsk grekiska som äger rum fredagen den 15 januari 2010 8.30-11-35 i Geijersalen.
De sökande föreläser över ämnet ”Recent advances and new perspectives in
Greek and Byzantine studies”

8.30-9.00 Federica Ciccolella
9.05-9.35 Ingela Nilsson

Kaffepaus

10.00-10.30 Horst Schneider
10.35-11.05 Denis Searby

Någon får gärna berätta hur det gick.

annona

2009-12-31T17:20:00.003+02:00

Jag fipplade ihop en till sådan här "årets.." lista, då jag egentligen inte har så så stor lust att tänka tillbaka på det förflutna året, och det är ett bra sätt att undvika eftertanke. Det har varit en och annan omvälvning som inte är så lyckad (eller ja, det får framtiden utvisa), samt att jag tillbringade några av de sista månaderna in such a state of rage, att jag gärna vill lägga det bakom mig, ilska är varken produktivt eller klädsamt.

Nåväl, även om detta har lite varit året då jag insett att saker inte alltid blir som man tänkt sig, så är det väl även det året då jag förlikat mig med det, och ser ändå med viss optimism på det kommande.
Sålunda, same procedure as last year:

Årets...

Poet: Vergilius, Ausonius
Prosa: Historia Augusta
Tv-serie: Community
Raringar: Syme, Gudmundson, Vopiscus, K.D., A.G., A.W.
Hudvård: Apotekets fuktkräm (bäst i världen, typ)
Bok: Memento Romane, The Virgilian Tradition
Hatbok: En historia om läsning, samt tyskt jätteverk som jag inte vågar nämna då jag har kontakt med författaren
Cocktailparty: kungabesöket på institutet, Trollhättan, the alternate Tuesday night grad student beer’n bitch pub-kvällar
Glädjeämnen: ämnesbyte, förlovningen, disputationer, att UU fick tummen ur och tillskrev doktorander visst människovärde, SFS-DK,
Sorger: Carolina, en och annan personlig sak, ämnesbyte
Festivalupplevelse: Almedalen, Neo-Latinkonferensen
Grönsak: Kål, äggplanta
Konferens: Trondheim
Pepp: Kaffe på terrassen, omnämnanden på Lovisas blogg
Frosseri: gåslever i Lyon
Stad: Rom
Tekniska hjälpmedel: thermos
Livsmedelsbutik: Tigre
Lyckligaste plats: Göteborg, Hugos
Accessoar: solbränna, röda skor, 2 eurosparaplyer, SmartWool-sockor
Dryck: gin i olika kombinationer, billigt vitt vin, kaffe
Seminarium: skåp-seminariet, A.W:s presentation
Fest: Spazi Aperti
Utflykt: Museo Epigraphico, Sveriges Järnvägsmuseum

Må nästa år vara disciplinerat och produktivt!

in dulci jubilo

2009-12-29T18:01:00.000+02:00

Som nämnt igår, så trillar det in en del intressant post, t.ex detta:

"Hej! Med anledning av den nya gymnasiereformen - med latin som obligatorum för elever på Humanistiskt program/språklig inriktning kontaktade jag Skolverket för att få reda på hur många lärare i latin vi har i Sverige idag. Fick ett nedlåtande svar som gick ut på att de inte har tid att besvara frågor, och undrar nu om du kanske vet det?"

Inte heller jag har någon aning, men det ger mig en trevlig ursäkt att ta upp senaste numret av Classica, Klassikerförbundets lilla skrift vari det finns "undersökning av de klassiska språkens ställning" (som redovisar de klassiska språkens ställning vid gymnasieskolorna i Sverige, universiteten nämns inte, och jag har ingenting emot att man gör så, men man kanske bör kalla det något annat då, eventuellt peta in ett "gymnasium" eller dylikt någonstans, och jag har noterat denna ensidighet tidigare), och även om metod inte redovisas så får vi anta att den är heltäckande. I denna sammanställning räknar jag ca 20 olika undervisande lärare i latin, och om man räknar till de i grekiska blir det typ 3 till. Vidare borde det väl finnas fler, beroende hur man definierar latinlärare (sådana med behörighet eller bara alla som undervisar i latin?), då åtskilliga studieförbund och liknande har kurser i språket.
Jag föreslår dock att man tar kontakt med Klassikerförbundet för utförlig statistik och tillförlitligt kunnande.(Den nämnda sammanställningen ovan hittas även på deras hemsida.)

Det är otroligt rart att jag alltjämt tillsänds Classica, även om jag inte betalat medlemsavgiften detta år, en som sagt, medveten markering, men jag är glad att den damp ner i lådan då jag inte velat missa den jublande skildringen av hur grekiska läses vid Södra Latin i Stockholm, med en skolledning som är "villig att satsa på grekiskan" (undra om min kära alma mater Katedralskolan i U-a har någon åsikt om detta, de som t.o.m struntar i latinet?). Jag gladdes även över analysen av klassikerämnet i Norge och därigenom även Kiellands roman Gift, som nu bums måste läsas.

Denna försiktiga, ömma påminnelse i form av en liten blå tidning har fått mig att betala in medlemsavgiten för 2010 och jag hoppas kunna bevista något arrangemang i föreningens regi detta kommande år.

monumentum aere perennius

2009-12-28T18:57:00.004+02:00

Jag är inte ensam här på jobbet, en och annan ytterligare förlupen doktorand hittades här, men ingen så här förkyld och prokrastinerande.
jag måste bocka av några saker innan det nya året kan inträdas med gott samvete; ett gäng arbetsgrupper, någon liten ansökan och hela det där att ställa mitt liv i ordning innan det att jag försvinner iväg till USA för vårterminen. Sålunda slösar jag tid på följande:

- Den sublime Gudmundson , latinet och snapsvisans försvarare, meddelar själv att han på sedvanligt briljant vis arbetat in Horatius i den rimstuga vari han deltog, och jag tycker det blev mycket bra:

Julklapp – tekoppar:

Nu tändas tusen juleljus,
tänker skalden Horatius,

skriver rim för fulla muggar
dricker te och kaka tuggar.

I julstrumpan försiktigt stoppar
sitt monument, varaktigare än koppar.

- Själv fick jag detta på min bästa julklapp (A New Literary History of America, har varit trollbunden och snuvig senaste dagarna):

When in Rome...
There you know,
From many a dusty tome,
What you should(and shouldn't) do.
So you won't be like Norman Bates
When in the States,
So the references won't be a mystery,
Here's a new, literary......

- På tal om julhälsningar, måste det väl ändå vara själva definitionen av ironi att det venerabla UU använder sig av sitt så styvmoderligt behandlade Carolina-bibliotek som prydnad på sitt digitala julkort. (Såsom en vän sade, det vore som om Vita huset skulle skicka ut julhälsningar prydda av Guantanamo. Kanske lite väl vasst, men skoj!) Det väcker förstås frågan om man borde ta tag i Rädda Carolina igen...

- När det gäller engagemang bör alla som inte gjort det se det sista avsnittet av årets Uppdrag Granskning om utländska stipendiefinansierade doktoranders situation i Sverige. Se det, och minns att detta ändå är ett snällt reportage!

- Något att bita i får man i denna UnderStreckare; "Den engelske Wilde-entusiasten Thomas Wright har ägnat de senaste tjugo åren åt att vandra i Wildes litterära fotspår, bland annat genom att försöka läsa alla de böcker som Wilde läste":

"De klassiska studierna skulle fortsätta vid Trinity College i Dublin, och senare vid Magdalen College i Oxford där han träffade flera personer som skulle komma att påverka hans syn på den antika kulturen.

En av dessa var John Pentland Mahaffy, vars bok ”Social Life in Greece” förespråkade en annan hållning än den vetenskaplige lingvistens; en mer emotionell hållning om man så vill, som gick ut på att närma sig det förflutna med ett på alla sätt öppet och passionerat sinne. Mahaffys bok var också den av 1800-talets böcker om antiken som förhöll sig mest öppet och öppenhjärtligt till det minst sagt laddade ämnet homosexualitet i den grekiska kulturen. Mahaffy hävdade, i en argumentation som känns förvånansvärt modern om man ser till de då rådande viktorianska moralbegreppen, att olika tider och samhällskontexter har olika värderingar och olika uppfattningar om rätt och fel. All diskussion om något universellt rätt och fel blir därför bara absurd; absurt blir också behovet av att fördöma antikens relationer mellan män som onaturliga."

Slutligen vill jag bara tacka för alla fina mail jag fått på senaste tiden, och jag kommer ta mig tid att svara på dem snarast. Jag är otroligt rörd av att det finns så trevliga personer därute som vill skriva till mig.

aurum tus myrram offerent

2009-12-20T02:52:00.002+02:00

Ett urval av romerska julgranar, den vid spanska trappan, som kläs med skylift, institutets egna glada gran, och förstås den på Petersplatsen. Ni ser där, som vid spanska trappan de väntande julkrubborna, som just nu är igenbommade.

Det får mig att tänka på en av de bästa biten med krubbor, den interaktiva aspekten, i synnerhet hur de tre vise männen kunde förflyttas närmre för var dag innan det att de äntligen anlände med sin rökelse och gåvor.
(Julgranarna anknyter väl just till detta tema med presenter, det är ju där man lägger alla paket.)

Sålunda plockar vi fram vår latinska bibel och provar följande text (Matt.2.1-12):

Cum autem natus esset Iesus in Bethlehem Iudaeae in diebus Herodis regis, ecce Magi ab oriente venerunt Hierosolymam dicentes: “Ubi est, qui natus est, rex Iudaeorum? Vidimus enim stellam eius in oriente et venimus adorare eum”. Audiens autem Herodes rex turbatus est et omnis Hierosolyma cum illo; et congregans omnes principes sacerdotum et scribas populi, sciscitabatur ab eis ubi Christus nasceretur. At illi dixerunt ei: “In Bethlehem Iudaeae. Sic enim scriptum est per prophetam: “Et tu, Bethlehem terra Iudae, nequaquam minima es in principibus Iudae; ex te enim exiet dux, qui reget populum meum Israel””. Tunc Herodes, clam vocatis Magis, diligenter didicit ab eis tempus stellae, quae apparuit eis; et mittens illos in Bethlehem dixit: “Ite et interrogate diligenter de puero; et cum inveneritis, renuntiate mihi, ut et ego veniens adorem eum”. Qui cum audissent regem, abierunt. Et ecce stella, quam viderant in oriente, antecedebat eos, usque dum veniens staret supra, ubi erat puer. Videntes autem stellam gavisi sunt gaudio magno valde. Et intrantes domum viderunt puerum cum Maria matre eius, et procidentes adoraverunt eum; et apertis thesauris suis, obtulerunt ei munera, aurum et tus et myrrham. Et responso accepto in somnis, ne redirent ad Herodem, per aliam viam reversi sunt in regionem suam.

stomacho et sterno

2009-12-18T10:42:00.004+02:00

Jag är alltså i Rom igen, och det är bra ödsligt på institutet, men julpyntat! Ovan synes fönstret i Forestrians (som jag nu huserat ensam i, en speciell upplevelse) kök, och om ni kisar ser ni apelsinerna som mognar på trädet utanför. Solen skiner, samtliga italienska hushåll verkar dekorera fasaden med "tomte som försöker klättra in" och jag har för första gången, sedan förra vistelsen här, tid att jobba med avhandlingen. Vi gör det hela i punktform som alltid:

- Ryktet om Catullus har tydligen nått the denizens på detta illustra institut. Visserligen avnjutes han på svenska, men det är något ruskigt rart med att sitta i ett nedsläckt parlatorium och avnjuta unga mäns fnittriga högläsning. Dikt 59, säger de till varandra och nickar.

- En notis i SvD som jag länge har haft bokmärkt och inte kunnat sluta irritera mig på, och då förstör er dag med också. Gud, så käckt:

"Diskussionen om att börja med främmande språk redan i första klass pågår också i Storbritannien. Fast tvärtom. I ett projekt med över 60 skolor får nu sjuåringar möta flera nya språk, varav ett är latin. Cambridgeprofessorn Mary Beard, som bloggar om antik och nutid i The Times, menar att latin är ett bra redskap för språkinlärning. Och även den som inte klarar Catullus på originalspråk kan i alla fall ha glädje av att kunna säga Haud mea culpa, domina (Det var inte jag, fröken) och Canis studia domestici devoravit (Hunden åt upp mina läxor). "

Hahaha! Så charmigt kul!

- Igår afton hade jag den trevliga upplevelsen att se en av de mer obskyra medverkande i la Dolce Vita uppträda, precis som då såsom transvestit, men nu tolkandes Piaf med stor innerlighet och värdighet, samt skräckinjagande dans på bardisken, då denne Domino (tack till J för länk) nu måtte vara närmare 70 än inte. Det närmaste jag kommit julstämning i år.

- Seger är förresten nådd i adlibris-frågan, de har insett att jag har rätt (ut semper) och ändrat tillbaka ens önskade böcker i vedertagen biblioteksordning, dvs enligt författarnamnet.

- Slutligen, sista-minuten julklappstips hittar ni här, jag är själv lite inne på "The Bible Cure for Irritable Bowel Syndrome".

semper in flore

2009-12-16T10:45:00.005+02:00

Jag hade sedan länge avtvingats ett löfte att inte liveblogga den disputation som gick av stapeln i lördags (årets näst viktigaste sådan), men det är väl inte förbjudet att dela med sig av de spridda anteckningar som kastats ner under dess löptid?

Det inleds som alltid med en liten erratalista, framförd efter något mikrofonstrul av disputanden själv, för dagen klädd i sedvanlig kort kjol (skulle nog inte känna igen henne om knäna var täckta), proper blus och väst. Strax tar opponenten vid, han inleder på felfri svenska, då han tydligen tillbringade sin smekmånad i den stockholmska skärgården, dock vänder han åter till engelska. Han sammanfattar och presenterar avhandlingen, i mitt tycke adekvat.

Jag tänker inte ge mig på det, det är lite fånigt att försöka utreda detta opus, när man istället kan be den ansvariga damen i fråga själv berätta och skippa mellanhänderna, ni kan läsa en sammanfattning här, ty vi vet alla att för de djuplodande filologiska diskussionerna och intellektuella diskursen är det ju inte hit man kommer, till latinbloggen kommer man för lokalfärgen, the immediacy, och die philologische Jugend svänger blott förbi här för att pissa i rabatterna efter för mycket kir eller Guinness, på väg till de betydligt mer allvarliga grekbloggarna.

Nåväl, notes on a defence and its aftermath:

- Första frågen var hon lite nervös, svarar tydligt dock.
- Jag finner snart att det stora problemet med denna disp. är att de blir så uppe i diskussionen att man tappar det där med att ge sidhänvisningar, vilket gör det en aning mer svårt att hänga med i diskursen. K räddar dock situationen och hänvisar oss rätt (4.3.3).
- K ombeds utreda "pure use of case to the modern prepositional use", men hon darrar inte på manschetten.
- Paralleller till vediska göres.
- så elegant försvar!
- den mysige mustaschprydde indo-européen tackar K, säger att han lärt sig massor.
- Därefter släpps bomben, hon anklagas för att ha a positivistic approach, och på den direkta frågan do you agree? svaras det: Yes. Vi andas ut.
- a certain reluctance to theoretical foundation, empiry first, theory afterwards;
a little bit of general linguistics might be helpful. Japp.
- Han avrundar med att [himself] is the master of typographical error, so is reluctant to speak of this, då tryckfelsnisse tydligen härjat här och var.
- Tackar återigen K; we are now up to date in case syntax, thanks to you.
- Frågor från de två italienska medlemmarna i betygsnämnden, varav den ena var så förtjusande under middagen att i övervägde att inte låta honom lämna landet.
- Ingen ex auditorio vågar ställa frågor, kan ha något att göra med Ks FB-uppdateringar de senaste dagarna om AK47or.
- Mingel uppe i det sällsynt ocharmiga lunchrummet i spänd väntan på betygsnämnden.
- Avhandlingen godkänns! Fest, gamman och glädje.
- Lysande middag, underbara tal, sång på minst två döda språk, min enda besvikelse såsom toastmaster är att ingen skrattade åt mina "the von trapp family-singers"-skämt. (Jag måste lära mig att resten av världen har inte byggt upp hela sitt referenssystem runt Sound of Music)
- de utländska gästerna är fullkomligt överväldigade av den svenska gästfriheten, och uttrycker detta på en mängd språk.
- Vivat academia, vivant doctores!

Nulla dies sine linea

2009-12-08T19:38:00.003+02:00

Har tillbringat en väldigt slö eftermiddag på Carolina (och ja, granarna utanför kom upp för länge sedan), suttit i min älskade C-sal och suckat, aktivt prokrastinerat, fikat etc. , men även läst klart Centerwalls förtjusande kommentar till Vita Hadriani från 1869, och då förstås på latin. Har även beslutat mig för att närapå sno hans förord rakt av:

"Idque non ea sententia feci, ut posse me adolescentem multum novi afferre confiderem, sed ut, quae ubique ad vitam Hadriani illustrandam idonea invenirem, ea uno loco colligere conarer. Quamquam fieri non potuit, quin nonnullis in rebus minime in iis, quae a doctis viris statuta erant, acquiescere possem. Itaque factum est ut nonnusquam nova et inaudita proponere videar, quae tamen probabilius argumentis firmare conatus sum; neque siquis me erroris arguerit, id feram indigne sed gaudebo, quod fieri posse credo, ut quum tiro prodierim a veteranis correctus et edoctus postea in hac scientia quam prae ceteris diligo aliquantulum proficiam."

På mitt bord här ligger även den finfina tidskriften för polsk klassisk filologi, Eos, och jag skulle gärna fördjupa mig i volymen från 1930 vari det talas mycket om Vergilius-tradition i Polen, men det måste väl tyvärr vänta.
Intill ligger Histoire de la divination från 1880, ett ruskigt vackert tryck, men varför synes fransmännen ha en sådan usel index och registertradition? (Hade detta varit en tysk volym hade det utan tvivel funnits ett saftigt index locorum.) Frustrationen vägs upp av att någon gjort prydliga blyertsrättningar här och var, t.ex har källhänvisningen på sidan 322 ändrats från Pausan, VIII, 93.4 till Pausan, VIII, 39.5.

O forna tiders filologer, med dessa kunskaper i sinnet och rättningspennan i näven!